I dag är det Dagen D! Inte D-Day anno 1944 i Normandie. I dag kl 10.26 är det 14 år sedan min och makens dotter föddes. Det lilla underverket har växt för fort! Var tog min lilla tjej vägen? Hon har blivit tonåring. Ingen odräglig sådan. En fin och empatisk tjej.
Dagen till ära började med sång i hennes rum. Frukost: croissanter! (den vanan kan jag vänja mig vid fast vi byter te mot café au lait)
Tuppsteken är preppad med fyllning osv; bara att sätta på ugnen. Kändes lite syndigt att hälla en skvätt väldoftande och ganska dyr Bourgogne i stekskyn. En lika stor skvätt ska i såsen. Det roligaste med matlagning är nog såsen. Efterrätt ska vi ha och lite annat gott.
Grattis älskade dotter!

I morgon är inte vilken dag som helst; då fyller dottern år. Vår stora, fina tjej har verkligen blivit just en stor och fin tjej. Hennes morföräldrar skulle ha varit så stolta över henne!
Den här dagen har gått åt till att planera morgondagens middag. Då ska vi äta tuppstek. (Får se om jag fixar det. Jag borde ju det eftersom tuppen hade ett bra liv. Men vi får se; jag ska göra ett allvarligt försök i alla fall). Jag har t o m mejlat systembolaget för att få tips på vin att dricka till och smaksätta såsen med. Och om någon undrar; dottern får hålla sig till läsk! Maken och jag tar något glas till anrättningen. Vi dricker inte vin i veckorna om det inte är något särskilt, som i morgon.
Det har tagit större delen av dagen att få ihop en lista! Och ändå glömde jag en ganska väsentlig sak, nämligen efterrätten. Men det är åtgärdat nu.
Midna och katterna har varit ganska slöa i dag; sovit mycket. Jag har lekt med Midna och gosat med katterna. Maken plockade en fästing på Eros i morse; dags att droppa Frontline i nacken och på manken. De där små krypen kan ställa till problem om man har otur.

Jaha det var den helgen, det! Det flög i väg som en avlöning.
Igår tog vi bort den aggressiva tuppen. Det gick inte att ha honom kvar; han var farlig. Men han var väldigt grann.
På onsdag fyller vår dotter 14 år. Min lilla flicka har växt upp till en fin tjej. Då ska vi äta tuppstek! Får se om jag klarar av det; jag äter ju inte tamboskap. Kalkon är undantaget som bekräftar regeln. Men det beror på att min morbror hade kalkoner.
På lördag är det Valborg. För en gångs skull ska vi vara hemma. Vi ska börja plocka ur och städa husvagnen; den ska säljas. Vi åker ju just ingenstans. Dessutom måste vi ha höns- och kattvakt. Vi har ju även ett hus och en trädgård att ta hand om.

Igår skulle det ske! Uppfödaren skulle ställa ut Midna. Hon blev sjuk och kunde därför inte agera handler. Okej men hur svårt kan det vara? Trava runt med hunden och visa upp henne för domaren? Piece of cake! Vi kör! Det går som det går. Första gången för oss alla; ingen av oss har hållt på med hundutställning.
Vi kom dit en bra stund innan vi skulle vara där. Midna tyckte det var spännande med alla hundar och alla goda dofter på marken och träden. Inne i hallen var fullt med hundar; Grand danois, Afghan och Chow chow - för att nämna några. Rena himmelriket för Midna med så många hundar! Det skälldes och ylades från hallens alla hörn och kanter. Midna hade fullt upp att titta på både hundar och människor. Hon blev överlycklig när hon fick hälsa på en hanhund bredvid oss. De blev nog lite förtjusta i varandra ;-).
Midna var sist ut bland Malamuterna. Det innebar att vi kunde tjuvkika.
Så blev det Midnas tur. Maken fick agera handler (jag har fått ryggvärken from hell och dotra är för ung). Det gick bra när de travade runt. Midna tyckte det var som en rolig lek. Sedan skulle de trava diagonalt. Då hoppade hon lite men lugnade sig fort. Hon lade sig på rygg framför domaren, den lilla pajasen vill ju att ALLA ska hälsa på och kela med henne :-). Hon fick blått i bedömningen. Very good. Inte illa för en orutinerad debutant. Första plats i kategorin unghund tik. Nu har Midna fått sin första rosett!

Igår hände det som vi egentligen har anat. Vår aggressiva tupp gick till attack. Midna behövde gå ut och jag skulle ta in Eros eftersom han gosar med henne när hon ska göra det hon ska plus att hon får spatt och spader när han är ute med henne. Nåväl, jag gick ut på förstukvisten och ropade. Jag gick in för att se om han kom traskande. Ja han kom från trädgårdsavfallet. Jag gick ut för att möta honom. Då komtuppen och ställde sig mellan Eros och mig. Shit! Jag ropade på Eros som började springa mot mig. Tuppen började flaxa ilsket och stampade med fötterna likt en överspeedad flamencodansör och vände sig mot Eros! Nej du, inte katten! tänkte jag och skrek åt tuppmaran att dra åt fanders. Tuppen backade och Eros rusade till mig så jag kunde ta honom i famnen. Då vände sig tuppen mot oss. Jag tänkte att jag måste lura honom och började snabbt gå mot postlådan för att ta svängen om buskaget eller något. Då hörde jag tuppen springa! Vände mig om och där stod han, hotfull men ack så grann, ungefär 1,5 meter från mig och Eros. Tuppen började gå mot mig och då vrålade jag. Han stelnade till och glodde ilsket på mig. Eros klamrade sig fast och gnussade huvudet mot min axel. Tuppen gick några raska steg förbi husgaveln; jag rusade mot trappan och kastade mig in genom dörren.
Jag rastade Midna utan problem. Tuppen hade tagit flocken med sig till häcken. Rastningen gick fort och vi kunde gå in igen.
Jag gick till bilen beväpnad med kvasten. Dotra fick sluta tidigare och kunde åka tidigare. Jag berättade för henne om tuppen. Flocken stod vid fågelmatplatsen. Tuppen stod närmare bilen. Jag tutade. Men utan resultat! Vi gick ut ur bilen. Jag låser bilen. Vi gick... och tuppen jagade oss. Jag hade kvasten och försökte mota bort honom. Han blev som tokig! Jag fick slå honom med kvasten medan dottern stod på gräsmattan och grät. Fyra, fem eller kanske sex slag innan han lommade i väg likt en skamsen hund. Då kunde vi gå in. Därefter spatserade han runt huset. Jag knackade på rutan för att försöka skrämma honom men han bröstade upp sig mot huset.
Den andra tuppen kopulerade med en höna i hönsgården då sprang galenpannan dit och attackerade staketet - på utsidan!
Jag gjorde mig i ordning för att promenera med Midna för att möta maken. När vi kom ut på förstukvisten stod tuppen nedanför. Å spännande, tyckte Midna och satt som en stubbe. Jag höll kopplet med bägge händerna och ropade till dottern att öppna dörren. Vi kom ingenstans; tuppen gick och vaktade, väntade. Stackars Midna, hon var så nödig! Dotra och jag gjorde allt för att aktivera henne så hon skulle "glömma" att hon behövde rastas. Tuppen höll sig och flocken i närheten av huset tills de gick in. För en gångs skull var jag tacksam för åskan! Strax därefter kom maken hem. Midna kunde äntligen få den efterlängtade rastning.
Tuppen är numera en blivande tuppstek! Han är så aggressiv att han är farlig. Två höns har hittat ut men i dag öppnas INTE grinden!

Det är lite lugnare bland hönsen nu. Trots att maken och jag täppte till riskabla ställen runt hönsgården lyckades två ta sig ut igår eftermiddag. Den ena sprang in när jag öppnade grinden medan den andra flaxade i väg. Det var bara att öppna grinden...
Den aggressiva tuppen är något lugnare. Mot resten av hönsflocken vill säga.
Han attackerade grinden innan jag släppte in den ena hönan. Riktig otäck rackare! Han flög på kvasten som jag använde för att mota bort honom med. Den andra tuppen sprang i väg när jag föste undan honom.
Då och då har jag sett rovfågeln cirkla högt över tomten och skogen. Räven har vi inte sett sedan i tisdags. Men det innebär inte att den inte smyger utanför hönshuset. I vintras såg jag spåren i snön; från trädgårdsavfallsplatsen till hönshuset och vidare över gräsmattan till snöbärshäcken. Jo även den har koll på "Sibyllakiosken". Men det ska vi med nästan alla medel förhindra! Då måste vi börja med att rymningssäkra staketet. Om vi ändå visste var hönsen kommer ut! Jag tyckte vi täppte till de ställen som de kunde krypa under! Men det finns åtminstone ett ställe till...

Är det någon som tror att livet på landet är totalt händelselöst? Tänk om i så fall.
I måndags kom ju en rovfågel och tog en tupp. Igår när vi satt och stirrade in i dumburken ropade plötsligt dottern från köket: "En räv! Det är en räv bakom hönshuset!" Å grinden till hönsgården var öppen... Jag sprang som en gasell med kvasten i näven. Men räven hade ju redan pipit i väg när jag rundade hörnet på kåken. Jag stängde grinden och passade på att inspektera nätet vid marken; om hönsen kan smita ut kan räven gräva sig in.
Maken och jag hjälptes åt att sätta plattor på högkant vid de misstänkta rymningshålen. Han stängde luckan om dem; den brukar stå öppen 24-7 men inte denna kväll och natt. Vi får nog ta ett nappa tag i helgen och åtgärda stängslets svagheter.
Nej jag är inte arg på räven. Inte på rovfågeln heller. Det är VI som bor i deras habitat och de följer sina instinkter. Våra höns är ju rena rama Sibyllakiosken för dem. Vi får ju säkra upp fjäderfänas inhägnad helt enkelt.

Våra fjäderfän blir överlyckliga då de får härja fritt på tomten och sätta i sig färskt gräs och krafsa efter mask med mera i jorden. Äggen blir ju så mycket bättre.
De sprang omkring och njöt, trots diverse skurar och snålblåst. Tupparna gol och hönsen skrockade.
På eftermiddagen var det tomt på gräsmattan och alldeles tyst. De hade väl fått nog av regn och blåst? Dottern stängde dörren till hönsgården och jag gick för att hämta posten med Eros hack i häl. När jag kom fram till ingången flaxade en ganska stor, brun fågel upp från utsidan av snäbärshäcken. Eros dök in i häcken. Fjädrar. Helsefyr! Hönsen! Jag sprang tillbaka in och berättade för maken och dottern att vi blivit av med ett fjäderfä. Maken kom ut när jag kom med posten. Den döda tuppen låg i den lilla bäcken nedanför häcken. Jag gick in med posten. Då påpekade dottern att dörren till hönsgården var öppen; två hönor saknades. Å nej! Hade rovfågeln attackerat hönsen också? Som väl var hade de gömt sig i en buske strax utanför tomtgränsen. De sprang mer eller mindre i panik mot hönshusets trygga vrå.
De har knappt gett ett ljud ifrån sig. Och de är fortfarande inne, trots att jag hällt ut lite skulor.
I dag får de hålla sig i hönsgården. Om de går ut från hönshuset vill säga.