Jag märkte vilka mina riktiga vänner var vid tidpunkten före, under och efter skilsmässan. En del stod vid min sida rakt av medan andra inte gjorde det. Några t o m gav mig hela skulden för mitt kraschade äktenskap. Man är väl ändå två i ett förhållande? Jag har lika stor del i det som min exman. Ingen av oss har ensamrätt på att det gick åt skogen. Ansvaret delas lika. Ingen av oss gjorde något för att ens försöka rädda äktenskapet. Vi skildes kanske inte som vänner men inte heller som ovänner. Det vi hade är historia nu. Både han och jag har gått vidare.
Det jag blev sårad över är att några av mina vänner tog parti mot mig och gav mig hela skulden. Vissa vänner gratulerade mig halvhjärtat när jag och min fästman offentliggjorde vårt förhållande. Någon t o m undrade vad min exman tyckte när jag träffat/blivit ihop med min nuvarande. Medan samma vänner gratulerade översvallande när min exman offentliggjorde förhållandet med sin nya kärlek. Men jag har lojala vänner som stöttat mig genom den tuffa tiden. Att det var tufft att bryta upp efter 19 år varav 9 som gifta är en ren och skär sanning. Jag tackar mina vänner för att ni stod vid min sida och stöttade mig när jag hade det som tuffast. Ni var och är guld värda.