Å så har det då blivit fredag! Skönt med helg, skönt med vila. Men i flyttider stundar inte mycket vila  . Fast det gör ingenting! Det ska bli underbart att komma ut på landsbygden. Eller obygden. Allt är relativt  . 

Det raskar på, tiden alltså. Nu är det 11 dagar kvar. Hela lägenheten är full med kartonger, både packade och opackade. Vi har två bokhyllor kvar att tömma samt skafferiet, de två köksskåpen, två lådor, städskrubben och två garderober samt "skräpskåpet". Egentligen är det inte så mycket kvar. Kylen och frysen får ju bli bland det sista som töms och rengörs.

Men i helgen ska vi göra i ordning källarförrådet. Härligt..? Nej. Där finns det stora monster med åtta ben och åtta ögon. Men det måste ju göras... finns ju en del som vi kan slänga skulle jag tro.

Våra helger framöver blir inga vilopauser precis, jobb i form av packa och städa det som går. Men fasiken, vad skönt det ska bli att flytta från lägenhet! 

  Det är inte många timmar kvar på detta dygn, helgen nalkas minut för minut. Bara imorgon kvar... Sedan HELG. 

Vad ska vi hitta på imorgon då? Det blir väl som en vanlig fredag; soffhäng framför dumburken. Förhoppningsvis finns det något att se. Annars kan vi ju alltid spela kort - om de inte är nedpackade vill säga  . Schackturnering på tre? Ja, det där löser vi imorgon.

Men vad ska vi äta imorgon? Ååååå, kokt torsk, kokt potatis och äggsås! Vad gott! DET ska jag föreslå.

  Nu är det inte långt kvar till   maken kommer hem från arbetet.

Jag har nu följt alla länkar på FB angående våldtäkten på den 15-åriga flickan. Nej ska räcka! Ett enda, enkelt ord; Nej. Ett nej är ett nej.

Hur kunde gärningsmännen gå fria? Flickan blir ju förnedrad och kränkt ännu en gång! En våldtäkt är en förnedrande kränkning i sig. Och tänk att rättssystemet sviker henne. Det är så ofattbart snedvridet att klockorna stannar! 

Hur svårt kan det vara att förstå och respektera ett NEJ? Jag kan mycket väl tänka mig in i hur hon mår. Det är inte många som vet men jag har varit utsatt för våldtäktsförsök. Jag var 17 år och fortfarande efter 26 år ogillar jag skarpt när någon kommer bakom mig och tar i mig. 

Det var många tankar som for genom huvudet den kvällen. Var det inbillning eller ej? Nej, det var inte inbillning; mina trosor hade gått sönder. Mina handleder värkte efter hans omilda grepp. Smaken av hans läppar över mina satt kvar. Det hade hänt.

Jag sade ingenting till mina föräldrar, det vågade jag inte. Min pappa var extremt överbeskyddande och han hade sett till att hela området där discot hölls hade spärrats av. Jag var chockad och hade inget minne av gärningsmannen. Min pappa hade inte nöjt sig med det utan han skulle trott att jag skyddat den som nästan skändat min kropp. Jag valde den, för mig, enkla vägen: tystnad. Det hade ju bara nästan hänt.

En ung tonårstjej med kort kjol skulle fått skylla sig själv? Inget signalement mer än att han var blond. Jag sade NEJ den gången. Ingen hörde, ingen såg. VEM hade trott mig? Nej, det var enklast att tiga. Märket i själen syns inte. Men det finns där. 

Hur svårt kan det vara att respektera varandra?

Hur svårt kan det vara att förstå att NEJ är NEJ?

  Igår blev det ju äntligen onsdag. En efterlängtad make tillika pappa kom hem från Köpenhamn strax före 22. Ordningen återställd  !

Så mysigt att krypa ned i soffan bredvid honom, känna hans arm omkring axlarna och bara känna närheten av en människa som jag älskar och som älskar mig  ! Vi pratade lite ang flytten och skrev ned några saker vi ska prata med säljarna om. Det är nära nu  ... 

Jag träffade en bekant igår som undrade hur jag kunde bosätta mig så där ute i skogen, hon skulle få lappsjuka efter ett par veckor. Men det ska ju bli så skönt att komma ifrån staden, allt jäkt och alla polisbilar resp ambulanser och brandbilar som tjuter och blinkar, alla bilar som tutar nattetid och alla fulla drägg som gapar och skriker utanför. Jag längtar till friheten och lugnet på landet. Där ska vi skapa oss vår oas av lycka. 

 Välkommen hem min  make; nu laddar vi batterierna inför helgen. 

Om 13 dagar är det vårt! Så skönt det ska bli! Jag märker skillnaden när vi åker dit; jag är lugnare ute på landet än i stan. Jo, vi besöker huset då och då - med säljarnas goda vilja. 

Det har gått så fort; vi tittade på huset, dotra började skolan och vi lade bud, budet refuserades, vi lade ett nytt bud som godtogs, lägenheten sades upp, huset besiktades, vi betalade handpenning och under tiden från uppsägningen har jag packat - kartong efter kartong samt städat skåp och lådor. Klädkammaren tömde och städade jag igår. Hittade kläder, en vinterjacka bl a, som jag ska skänka till KFUMs insamling till Härbärget. Mitt skräp är någon annans skatt. Bättre att kläder, som visserligen har några år på nacken men f ö är hela och funktionsdugliga, som bara hänger kommer till nytta. Annat som t ex dotterns urväxta Lucialinnen ska jag skänka till Röda Korset.

Men... TRETTON dagar kvar! Hoppas resterande tid går lika fort.   

Hittade lite smått och gott när jag började rensa ur klädkammaren. En fodrad jacka efter mamma och pappa, som jag aldrig använder. Den lägger jag till insamlingen KFUM har startat till förmån för Härbärget. Bättre den kommer till användning än hänger på en galge och samlar damm. En collegetröja jag aldrig använder samt en tunn fleecejacka - samma sak med dem; till KFUM! Vissa saker ska jag skänka till Röda Korset, dotterns urväxta Lucialinnen t ex. 

En kartong fylldes snabbt med kläder vi använder sporadiskt, som en kappa, poncho, varma tröjor. 

Men jösses vad saker som sparas och hänger med under åren! Saker/kläder som borde ha hittat bättre användningsområden än som dammsamlande samlarobjekt på galgar! Tur att det blir flytt då och då. 

Dottern har Törnrosaklänningen hon fick när hon fyllde sju (tror jag) samt en massa gamla kläder hon sparat och leksaker. Hon har mer kläder i källaren... DÄR har hon att göra... nu får hon rensa bort en hel del och skänka bort det som är helt och fräscht. Ja, nog finns det sysslor att utföra om dagarna. Jag behöver ju inte gå sysslolös precis.

Varför ska allt bara flyta på, enkelt och smidigt, när man kan gå motströms? Sätta sig vid ett dukat bord bara för att lägga sig på soffan framför dumburken när frullen är inmundigad. Kan inte ens ställa undan mjölken för att "jag är så mätt, måste lägga mig på magen en stund." 

Klä på sig måste vara ett maratonlopp eller liknande; hon har kläder på sig. Kläder... hm, ja tröjan hon hade igår och har sovit i, ja. Jag byter tröja varje dag, vilket påpekades. Suck och stön. Strumpor då? Jo, olika färger.... Men snälla! Hon hittade INGA strumpor i byrån. Andra lådan jag öppnade... vad låg där? Jo ett par strumpor! Jag tvättar det som ligger i smutskorgen, jag går baske mig inte och vittjar smutskläder på hennes rum! Och det vet hon. Ligger det inga kläder i smutsen då blir de inte tvättade. Punkt, slut. Hårt? Nej, det tycker jag inte. Hon måste lära sig att kläder inte har ben. Nog för att jag är hemmafru men någonstans går gränsen. Dessutom behöver hon lära sig hur det fungerar.

Jag tyckte att det är dags hon rensar ur byrån. Då behövde hon rensa ur ALLT eftersom ALLT är för litet.

Vissa morgnar vill jag bara dra täcket över huvudet och somna om... Den här morgonen blev en sådan. 

Skönt med en uppfriskande morgonpromenad så jag kunde tagga ned. Nu ska jag sätta på dagens första   !

  Sista dagen i september, gråmulet och småkyligt med inslag av en och annan regndroppe... Nu närmar sig flytten med stormsteg! Det ska bli så skönt att bosätta sig i lugnet på landet. Börjar bli dags att skynda på med att fylla banankartonger.

Vi har grovplanerat flytten; skrivit upp datum och vad som ska flyttas. Huset ska städas också, det har vi tagit på oss eftersom säljarna är schyssta och låter oss ställa dit banankartonger före tillträdesdagen. 

Jag grovstädade dotterns blivande rum, vid finstädningen ska jag ta trasor och torka väggar och tak samt skrubba murstocken med kökssvamp. Vi satte upp hennes mormorsstång och gardiner. Vårt blivande sovrum hann vi bara grovdammsuga och maken dammsög ena kattvinden. Vi eldade i vedspisen också. Åh, vad jag har saknat det! Har ju inte haft tillgång till vedspis på snart 15 år! Det är så mysigt att höra hur det sprakar. Inte lika mysigt när det började ryka in  ; vi hade inte värmt upp rökkanalen tillräckligt men det gav sig. Men vilken härlig värme det blir  ! På sikt ska vi byta kaminen i vardagsrummet mot en braskamin så blir mysfaktorn på topp!

Idag på förmiddagen har jag varit i skolan. Dottern har tagit första sprutan av tre mot livmoderhalscancer. Hon skrek och grät; försökte hålla för armen - trots att hon hade bedövningsplåster tyckte hon att det gjorde ont. Skolsköterskan är mild men bestämd, vilket jag uppskattar. Hon tog kommandot samtidigt som hon visade empati och sympati med min skräckslagna dotter. Det var ju inte helt lätt att sitta mitt emot och hålla hennes händer. 

  I eftermiddag åker   maken till Köpenhamn och kommer hem på onsdag. I skrivandets stund är det knappt 60 timmar kvar tills han kommer hem. Ja, vi beter oss som ett nyförälskat par trots snart 14,5 år tillsammans. Han har rätt då han säger att vi ger varandra näring  ! Vad består näringen av då? Jo, vi tar mycket på varandra och säger att vi älskar varandra OCH vi tar INTE den andre för given! Sedan vi gifte oss för snart fyra och ett halvt år sedan har vi nog vårdat relationen mer noga och ömt. Vi skickar (mest jag  ) kärleksfulla sms. Kort och gott, vi visar vår kärlek i ord och handling.

Igår hittade vi en påse med lakan och örngott efter mamma. Dottern och jag gick igenom den och hittade även hennes badrumsmatta och hennes gröna duk hon hade på köksbordet. Badrumsmattan doftade hennes badrum, Midas (hennes hund) och "gummi". Jo, en och annan tår föll på kinderna.

Det är mycket som kommer fram vid en flytt!