Igår kväll var det äntligen dags att hämta hem vår efterlängtade valp! Dotra och tyckte timmarna sniglade sig fram tills vi skulle gå till bussen. Först skulle vi fika med min ena syster, som var snäll och bjöd på fikat (tack så mycket syster-yster), därefter gick vi och tittade i diverse butiker innan vi gick för att möta kära maken och äntligen åka till uppfödaren.
Det var endast två valpar kvar och så tiken förstås! Vår lilla var den sista att lämna kullen och uppfödaren. Midna och hennes bror lekte hårdhänt med varandra och tiken. De små var ganska kaxiga mot modern och hon läxade upp dem så de skrek. De där skriken gjorde ont ända in i märgen! Fast det låter värre än det är.
Midna pep, gnällde och ylade i bilen men lugnade sig efter en stund och "grät" lite fläckvis.
När vi kom hem möttes vi av Athena. Hund och katt stod nos mot nos. Typiskt hade jag inte kameran i näven!
Jag har ju inte sovit så mycket i natt. Upp och ta ut Midna mitt i mörka natten, moppa upp diverse olyckor och bli utsatt för en mycket alert och lekfull valp! Upp och fixa frulle tills maken klev upp vid 5.30 Jättepigg... eller inte!

Lördag... städdag. Plocka undan, dammsuga, moppa, damma, ta undan matta, fixa bokhylla... Ja det har tagit hela dagen och vi är inte riktigt klara.
Och nu är det bara TVÅ dagar kvar! Två dagar tills vi ska hämta hem familjens nytillskott! Som vi har längtat!
Jag skulle ju ha bakat hundkex i dag men det hann jag inte! Hundkex... djurkex; jag hoppas Athena gillar dem också. Ja det kanske hon gör; jag ska baka tonfiskkex.

Jaha då var det dags då då! För det första håller kylen/frysen på att gå sönder - IGEN! Bara att bära iväg frysvarorna till frys nr två!
För det andra... jag hörde ett marans liv ute i köket i eftermiddags. Ja just det; en mus!
Jag tror Athena missuppfattat det här med katt-och-råtta-leken; hon leker lite lätt med dem och bär dem i munnen - som om de vore kattungar! Den gömde dig under foten till köksbordet och stack fram sitt lilla huvud, Athena satte sig mitt emot och böjde ned sitt huvud. Och tryckte nosen mot musens! Min älskade katt pussade något hon borde uppfatta som mat! *jag ryser*
Vilket resulterade i att det lilla äcklet pilade i väg och gömde sig, förmodligen bakom vitrinskåpet. Nu ligger lilla kissen på sin filt i soffan och sover! Vakna kisse och skräm fram det lilla äcklet!

  Lite småtrött á la slutet-på-veckan och småfrusen. Det är inte så jättekallt men rått. Jag har eldat i kaminen sedan 5 i morse så nu få det vara bra ett tag.

Det har ju inte varit något tempo att tala om; förutom frulle och tänd kamin har jag bara bäddat, släppt ut fjäderfäna och hämtat ved. Nåja, alla har vi väl våra mindre alerta dagar!

Katten blev intresserad när det lät i skrubben; mest troligt att det var någon mus.   Maken får kolla fällorna när han kommit hem. DET gör inte jag! Jag sätter inte min fot i skrubben. Nog för att man får stå ut med lite av varje på landet men möss klarar jag inte av. Och nu börjar de äcklen dra sig in! Fast det hade nog varit värre om vi inte haft Athena; hennes närvaro har med all säkerhet bidragit till att vi inte haft fler möss på ett år än de 10 som hon har skrämt fram. 10 vad vi vet!

En   så kanske - men bara kanske - piggnar jag till   eller ska jag hämta ved först? Ja, lika bra att gå ut och bli lite mer småfrusen så jag kan värma mig med en varm  . Då kanske jag slutar vara småtrött också  ?!

I fredags låg Athena i soffan hos mig; vi gosade och hade mysigt. Helt plötsligt for hon opp och ut i köket. Jag såg ett litet ljusgrått äckel med svans som katten bar omkring på som om det vore en kattunge. Inte in här, sade jag till katten och hon vände faktiskt. I köket släppte hon den. Musen sprang i panik och pep. Den gömde sig så småningom bakom vitrinskåpet. Då tröttnade katten och lade sig på soffan.
Ett par, tre timmar senare tog hon upp spaningen igen; hon hoppade upp på vitrinskåpet. Maken undrade vad hon gjorde där. Jag tog en blompinne och skulle skrämma fram den. Jo det blev mer än bara skrämselhicka! Musen hade börjat klättra upp på baksidan av vitrinskåpet. Istället för att skrämma den lilla inkräktaren så fick jag fram den! Med blompinnens hjälp praktiskt taget flög den fram, bara någon decimeter från mitt huvud!
Vi lyckades få katten att släppa sitt byte, vi delade upp arbetsuppgifterna; jag fångade katten och dottern tog in henne på rummet medan maken skrämde ut det lilla monstret genom ytterdörren.
Igår när jag skulle stänga in fjäderfäna klättrade en liten grå varelse på insidan av dörren in i uthuset (där vi byggt hönshuset). Då var jag själv... Jag tog en regel som står lutad mot staketet och skrämde iväg det lilla äcklet. Den sprang genom hönsgården och ut i skogen.
Ja möss är en del av lantlivet men jag behöver ju inte gilla dem för det?

I morse när jag körde dottern stod en älg på åkern. Maffigt! Roligt för dottern att se att den är ljusare på undersidan/benen. Maken såg en älg kliva över vägen där igår morse.
När jag åkte hem stod älgen kvar. Jag stannade bilen, drog ned volymen och hissade ned fönstret. Vi tittade på varandra en stund innan älgen travade iväg. Han halvsprang över vägen, 4 -5 meter framför bilen. Så elegant! I skumrasket såg jag att det var en skoveltjur. Magnifik, fulsnygg och ståtlig. De har något särskilt, älgarna. En sak är säker; tjurarna är verkligen Skogens konung!

  Grå, grå, grå... ja, det är väl inte undra på att tröttmössan sitter där på toppen av kroppen. Och inte blir det bättre av led- och muskelvärken i kroppen. Känns som om jag ska bli risig - 11 dagar innan vi ska hämta hunden! Nåväl, bara att tagga ned och se till att den där eventuella men troliga flunsan (eller vad det nu är på G) vänder och försvinner! Se så! Fööööörsviiiinn!

  Dottern är också inne i någon trötthetsperiod; hon är segare än vanligt på morgnarna. Katten sover mest om dagarna.   Maken är också helt slut; mycket med jobbet. Han fick visst bara sova ett par timmar natten till igår pga telefonsamtal.

Ja, nu närmar det sig; som sagt 11 dagar kvar tills vår nya familjemedlem hämtas  ! Det är roligt men jobbigt med valp; ungefär som att ha en bebis... Fast valpen ligger inte stilla där man lägger den  . Jag minns hur det var när vi hämtat Emma, min New Foundland. Inte mycket sova; upp och torka golvet, ut med hunden och stå ut med diverse gnäll då hon ville leka. Det tog en vecka för henne att bli rumsren. När Emma kom var det slutet på sommarlovet. När vi hämtade Inka, min Alaskan Malamute, hade höstterminen börjat så mamma sov nere hos henne.

  Dotra och jag diskuterar vad vi ska lära vår hund förutom sitt, ligg, stanna och kom (inkallning är jätteviktigt!). Hon ville vi skulle använda franska kommandon men det är inte så lämpligt då vovven med all sannolikhet kommer att ställas ut. Det är ju en draghund så fram, vänster, höger och halt (alt stopp el stanna) måste hon givetvis lära sig. Dessvärre är valpkurserna förlagda mitt i veckan, ganska sent på kvällen så det fungerar inte. Tyvärr! Jag hade sett fram emot det; viktigt för socialisering - både att träffa människor som inte tillhör familjen/flocken och träna på att umgås med andra hundar.

När hon blir redo har vi fina promenadstråk här i skogen. Jag brukar ju promenera frekvent; möta   maken om kvällarna. Men nu får det bli ett uppehåll på den aktiviteten; det mörknar fort och älgarna är i brunst samt älgjakten har börjat. Jag vill inte stöta på en älgtjur!

Nu måste jag hämta ved. IGEN! Det är gråkallt i dag och så där kyligt rått så man bara vill burra in sig under filten medan elden sprakar i kaminen.

   Det kommer väl knappast som någon nyhet att jag engagerar mig för djuren?! Jag skriver på protestlistor, delar WWFs statusar osv. I förra veckan fick jag ett mejl från en djurrättsorganisation där de informerade om att elefanterna är utrotade år 2020. Djurpopulationen har minskat med 52 % sedan1970. Och allt detta beror främst på tjuvskyttarna och den sjuka efterfrågan på bla elfenben. Men skogsskövling är ju en bidragande orsak precis som miljöförstöringen.

• Varje kvart dödas en elefant (4 st/tim, 96 st/dag eller drygt 35 000/år)
• Tre noshörningar dödas varje dag (1 var 8:e tim, 21/v eller 1095/år)

Tjuvskyttarna bryr sig inte om villebrådet har ungar eller inte. Elefantkalvarna, som dessutom har sett sina mödrar brutalt slaktas, lämnas åt sitt öde. Likadant med norhörningsungarna.

HUR kan människan vara så grym? Djur har också känslor, även om vissa påstår tvärtom. Elefanter sörjer, precis som oss människor, sina döda anhöriga/flockmedlemmar. Kalvarna lider svåra trauman när de räddas! Deras värsta fiende kan också vara deras enda hopp!

Jag har tyvärr ingen möjlighet att stötta WWF ekonomiskt men jag delar, delar och fortsätter dela!   Dottern brukar ge bort en julklapp till sina mostrar, det har varit via UNICEF och förra året valde vi WWF; stöttade deras kamp mot elfenbenshandeln. Ingen kan göra allt; men alla kan göra något!