Efter research och finputsning av presentationen samt satt syfte och målgrupp på pränt är sammanfattningen, manuset och presentationen mejlade. Bekräftelsemej har kommit. Nu börjar väntan. Känslomässigt pendlar jag mellan hopp och förtvivlan.
Hoppas ju på ett positivt besked men är inställd på det motsatta.
Det finns ett par förlag till som jag ska uppvakta.
Om jag inte blir antagen får väl kära maken starta ett förlag...

Min söta, lilla valp har nu blivit en vacker unghund. Igår började hon löpa för första gången. Vi har ju sett att det varit på G ett bra tag.
Vi har varit ute med husvagnen och firat Valborg. Första campingen för Midna. Hon tyckte väl att det var så där; lite trängre än hon är van vid. Diskret och nätt smög hon upp i sängen hos oss på morgnarna. Hon tyckte att hon var lika liten och lätt som en chihuahua.
Det fanns många, nya och spännande doft- och synintryck, nya människor och andra hundar! Under campingturen såg vi knappt skymten av krokodilen.
Fast krokodilen har blivit mindre! Överlag har krokodilfasonerna börjat blekna. Ju lugnare man är som hundförare desto mindre uppspelt blir den fyrbenta i andra änden av kopplet. Under morgonpromenaden varade krokodilattacken i ca 20 sekunder. Jämfört med 10 - 30 minuter för ett par månader sedan. Bästa sättet är att ha kort koppel, säga NEJ lugnt men bestämt och fortsätta gå. Situationen varken ignoreras eller blir en konflikt. Fast det är inte så lätt att vara lugn alla gånger; om hon har bitit i t ex muskelfästen eller om jag är risig resp väldigt trött. Jag läste någonstans att man skulle slå till hunden med kopplet. Hur tänkte han/hon då? För det första: man brukar inte våld. För det andra: hunden kan bli rädd för både kopplet tillika hundföraren. För det tredje: man måste nöta, nöta och åter nöta in kommandon och fostra hunden.
Nej att använda våld är inte min melodi! Vänlig men bestämd. Och med mycket kärlek!