Tog en kortis med Midna på förmiddagen; en dryg kilometer och jag var helt slut! Skönt samtidigt. Midna åt sin frukost strax efter 10. Ovanligt tidigt med tanke på att hon ätit morgonmålet sent på eftermiddagen de senaste dagarna.
Efter kortisen har vi ägnat oss åt soffhäng. Vovven har varvat soffhänget med att fostra sina valpar... inte riktiga utan substitutvalpar; katterna! Hon ska fostra och tvätta dem samt att hon lade upp sig i diställning när Eros gosade med henne.
Vi tog en miniatyrpromenad nyss för att insupa lite vårluft! Skönt att röra på sig men det känns att jag inte är helt fit 4 fight.
Nu ska jag sticka färdigt mitt lilla projekt ;-)! Sedan kommer det tråkiga; fästa och montera. Det senare är jag inte bra på...

Jag vet inte vad som är värst; ligga nedbäddad i soffan dyngförkyld eller ha feber och led- samt muskelvärk. Fast det är tur att jag inte är däckad; vem skulle ta hand om hunden och köra dottern till och från bussen? Men det är jobbigt att bara vara risig också! Helt slut efter rastningarna. Tur i oturen att Midna är inne i en matsvacka och är lite moloken!
Maken kom hem tidigare igår och då gick han en sväng med henne.
Det är nog värre att däcka och vackert ligga där man ligger, när jag tänker efter. Nu kan jag ju fixa en kopp kaffe och rasta hunden med mera. Men när jag är så där riktigt dålig med feber typ 40 grader; då är inte ens jag särskilt kaxig.
Så där ja! Nu har jag fått ventilera lite.

Dagens första promenad avklarad! Igår blev det bara en; Midna var inte på hugget och det var isgata på vägen.
I dag är hon piggare (hon kräktes igår eftermiddag) och i skrivandets stund äter hon sin frukost.
Det är fortfarande halt på vägen. Pyttesmå snöflingor singlade ned men upphörde efter några minuter. Nu har de kommit tillbaka i något större format och uppspeedat tempo. Än så länge fastnar det inte på marken.
Det fryser och tinar om vartannat; islagret är tjockt och kommer ta tid innan det försvinner. Särskilt på vägens skuggiga partier. Midna var så gullig; hon gick sakta och fint. Ibland tittade hon bakåt på mig, inte med tiggblicken. Jag har halkat ett par gånger och då såg hon så skyldig ut fastän det inte var hennes fel.
Vintern är en av mina favoritårstider men jag ogillar halkan. Vår gosvarg föredrar ju också den svalare delen på året.
Trots isen och snön blir det inget drag i dag; dels för att hon inte mådde bra igår och vi har bara kälken och vissa delar av vägen är bara eller har enbart ett tunt lager. Maken sade just att vovven inte har ätit upp sin frukost; hon kanske inte känner sig på topp. Vi får hålla oss till lugna, kortare promenader i halkan.
Nu har det slutat snöa!

Förra veckan röntgades Midna - armbågar och höfter. Veterinären hoppades att Svenska Kennelklubbens veterinär skulle hålla med henne; att Midnas leder såg fina och friska ut.
Det borde ju inte vara annat än bra eftersom Midnas föräldrar är/var friska. Att vänta är alltid en känsla av nervositet. Inom 14 dagar skulle vi få certifikatet från SKK.
I förrgår var det ett kuvert adresserat till mig. Jag slet upp det mellan brevlådan och huset. Och såg resultatet. Armbågar 0, en lättnadens suck. Ja men höfterna då? Certifikatet har text på EN sida. Hallå, höfterna! Jag ville ju veta där på fläcken. Nedre delen av arket; där såg jag förklaringar och resultat. Jaha... Vad betyder det här? Hö höft B, Vä höft C. C = Lindrig dysplasi. C-klassad höft... Vad har det för konsekvenser, förutom att det inte blir någon kull?
Det var som om luften gick ur. Det blev något av déja vu; min Newfoundland som hade friska höfter men dåliga armbågar fick vi låta gå till de sälla jaktmarkerna endast 16 månader ung. Fast så illa ställt var det ju inte med Midna! Men ändå smög sig tanken in i min hjärna.
Men det är inte helt hopplöst; Midna kan leva ett normalt hundliv med drag. Dessutom kan man röntga om höfterna eftersom resultatet kan bero på att hon inte har utvecklats färdigt eller otydlig röntgenbild (vilket jag inte tror eftersom veterinären kollade bildkvaliten). Vi hade planerat att ställa ut Midna i april. Nu snurrar tankarna: ställa ut eller inte, röntga om eller inte. Hur som helst måste vi bestämma oss fort, i alla fall när det gäller utställningen. Dottern vill att Midna ställs ut.

Nu har mars anlänt! Isande kall start på vårmånaden. I måndags var det väl inte så kallt men igår när jag lämnat dottern vid bussen var det 10, 11 minusgrader. Det var kallare då än strax efter 5 då det var 8 minus.
Igår var det långkallingar som gällde.
Idag var det 2 minus och jag slapp skrapa bilrutan!
Jag kom att tänka på vad jag och dottern gjorde för... sex eller sju år sedan. Den första mars kröp vi i hallen och mötte maken. Jamandes. Ha ha vilken min han hade när två galenpannor kröp och jamade :-D! Lite skoj måste man ha!
Jag är lite kluven... Samtidigt som jag längtar efter våren, väntar med spänning på att lökväxterna ska komma upp och så vill jag ju se om de växter vi flyttade förra året har klarat sig, vill jag ha vinter ett tag till. Midna har ju precis kommit i gång med dragträning. Rattkälken är precis lagom bra att börja med; den skramlar lite och glider bra på snön. Vi har börjat tänka på att göra skrindan mer "dragvänlig"; Midna är livrädd för skaklarna och ogillar selen som hör till. Det måste ju gå att sätta dit någon typ av metallöglor så det går att fixa & trixa med att fästa linan i. Jag har lovat min systerdotters dotter att hon ska få åka efter Midna.
Är det oväder på gång, månntro? Athena ligger på huvudet och sover <3. Eros ligger tätt intill mig; han hade mer bråttom in än ut. De små fyrfotingarna sover i soffan; Athena nästan intill Midna och Eros, som sagt, tätt intill mig.

Det blev en långpromenad på 6 km i dag. Vovven tjatade redan när vi drack första kaffet.
Det var lite råkallt med en smula isande blåst men allt eftersom vi stegade på avtog kölden och solen gjorde entré.
Vi gick skogsvägen mot hästgårdarna; en tvärväg till vår grusväg. Det var halt som såpa fläckvis, både jag och maken halkade till. Vi höll oss på fötterna ;-).
Strax innan vi skulle gå ut på vår grusväg mötte vi ett travekipage. Midna var relativt lugn; hon ställde sig på bakbenen men sade ingenting.
När vi kommit ett antal hundra meter ut på grusvägen började hon tigga. När hon förstod att maken (det var han som var hundförare) inte tänkte ge godis hoppade hon. Hon har hoppat ett par gånger när vi promenerat. Som väl är lugnar hon sig nästan direkt.
Trots att vi var trötta i ben och fötter lyckades vi gå de sista kilometrarna under 15 min/km.
När vi kom hem smakade påtåren extra gott!
Det var en skön promenad.

Tidig eftermiddag och härligt väder! Vad passar bättre än en dragtur - med matsäck? Sagt och gjort, dottern och jag fixade med kaffe, mackor, saft och vatten, knäckebröd samt tuggben till Midna. Dottern packade ryggsäcken som maken surrade fast på rattkälken. På med selen och spänna för hunden.
Först tvärvägrade hon att gå; hon satte sig och slutligen lade hon sig med benet om kopplet. Malamuter ÄR envisa men Madame Midna är envisare än en småländsk åsna. Men med lite lock å pock så traskade hon på med kälken efter.
Vi styrde kosan mot vägen mellan hagarna och gärdena. Ett litet tokryck med hopp men hon lugnade sig fort.
Efter ca 1,5 km stannade vi på gärdet och mumsade på kaffe resp saft och mackor. Midna slängde sig över knäckemackan och sedan tuggbenet. Vattnet ratade hon; snökokor var godare att tugga i sig.
Midna traskade på och kämpade trots att hon var lite trött på hemvägen. Det blev ett hopp; hon tiggde godis och blev sur när hon inte fick något.
Överlag tycker jag draget gått jättebra de två senaste gångerna. Hon vet exakt vad hon ska göra. Det är ju det här hon är gjord för. Hela hon strålade av glädje.
Väl hemma var hon trött och törstig. Av med selen och hon nästan kastade sig över vattenskålen. Där efter lade hon sig och slocknade nästan lika fort som efter den lugnande injektionen.

På förmiddagen skulle Midna röntga armbågar och höfter. Ingen mat eftersom hon skulle fasta i 12 timmar. Hon var lite fundersam över att frukosten uteblev.
Vi fick lura ut henne i hallen för att koppla henne. Hon hoppade glatt in i sin bur och vi kunde åka.
Väl framme hoppade hon ut och sniffade på marken; många hundar har traskat på parkeringsplatsen. I väntrummet doftade mattan gott och hon blev överlycklig när veterinären kom.
Midna vägdes; 29 kg. Sedan visades vi in i röntgenavdelningens väntrum där hon fick en injektion lugnande. Det dröjde inte länge förrän det verkade. Hon fick ligga och "vila" en stund innan hon bars in till röntgen.
Vi fick se bilderna på dataskärmen och veterinären gjorde ett första utlåtande: såg fint och friskt ut. Nu hoppas vi att Kennelklubben gör samma bedömning!