Grå, grå, grå... ja, det är väl inte undra på att tröttmössan sitter där på toppen av kroppen. Och inte blir det bättre av led- och muskelvärken i kroppen. Känns som om jag ska bli risig - 11 dagar innan vi ska hämta hunden! Nåväl, bara att tagga ned och se till att den där eventuella men troliga flunsan (eller vad det nu är på G) vänder och försvinner! Se så! Fööööörsviiiinn!

  Dottern är också inne i någon trötthetsperiod; hon är segare än vanligt på morgnarna. Katten sover mest om dagarna.   Maken är också helt slut; mycket med jobbet. Han fick visst bara sova ett par timmar natten till igår pga telefonsamtal.

Ja, nu närmar det sig; som sagt 11 dagar kvar tills vår nya familjemedlem hämtas  ! Det är roligt men jobbigt med valp; ungefär som att ha en bebis... Fast valpen ligger inte stilla där man lägger den  . Jag minns hur det var när vi hämtat Emma, min New Foundland. Inte mycket sova; upp och torka golvet, ut med hunden och stå ut med diverse gnäll då hon ville leka. Det tog en vecka för henne att bli rumsren. När Emma kom var det slutet på sommarlovet. När vi hämtade Inka, min Alaskan Malamute, hade höstterminen börjat så mamma sov nere hos henne.

  Dotra och jag diskuterar vad vi ska lära vår hund förutom sitt, ligg, stanna och kom (inkallning är jätteviktigt!). Hon ville vi skulle använda franska kommandon men det är inte så lämpligt då vovven med all sannolikhet kommer att ställas ut. Det är ju en draghund så fram, vänster, höger och halt (alt stopp el stanna) måste hon givetvis lära sig. Dessvärre är valpkurserna förlagda mitt i veckan, ganska sent på kvällen så det fungerar inte. Tyvärr! Jag hade sett fram emot det; viktigt för socialisering - både att träffa människor som inte tillhör familjen/flocken och träna på att umgås med andra hundar.

När hon blir redo har vi fina promenadstråk här i skogen. Jag brukar ju promenera frekvent; möta   maken om kvällarna. Men nu får det bli ett uppehåll på den aktiviteten; det mörknar fort och älgarna är i brunst samt älgjakten har börjat. Jag vill inte stöta på en älgtjur!

Nu måste jag hämta ved. IGEN! Det är gråkallt i dag och så där kyligt rått så man bara vill burra in sig under filten medan elden sprakar i kaminen.

   Det kommer väl knappast som någon nyhet att jag engagerar mig för djuren?! Jag skriver på protestlistor, delar WWFs statusar osv. I förra veckan fick jag ett mejl från en djurrättsorganisation där de informerade om att elefanterna är utrotade år 2020. Djurpopulationen har minskat med 52 % sedan1970. Och allt detta beror främst på tjuvskyttarna och den sjuka efterfrågan på bla elfenben. Men skogsskövling är ju en bidragande orsak precis som miljöförstöringen.

• Varje kvart dödas en elefant (4 st/tim, 96 st/dag eller drygt 35 000/år)
• Tre noshörningar dödas varje dag (1 var 8:e tim, 21/v eller 1095/år)

Tjuvskyttarna bryr sig inte om villebrådet har ungar eller inte. Elefantkalvarna, som dessutom har sett sina mödrar brutalt slaktas, lämnas åt sitt öde. Likadant med norhörningsungarna.

HUR kan människan vara så grym? Djur har också känslor, även om vissa påstår tvärtom. Elefanter sörjer, precis som oss människor, sina döda anhöriga/flockmedlemmar. Kalvarna lider svåra trauman när de räddas! Deras värsta fiende kan också vara deras enda hopp!

Jag har tyvärr ingen möjlighet att stötta WWF ekonomiskt men jag delar, delar och fortsätter dela!   Dottern brukar ge bort en julklapp till sina mostrar, det har varit via UNICEF och förra året valde vi WWF; stöttade deras kamp mot elfenbenshandeln. Ingen kan göra allt; men alla kan göra något! 

Som bilist är det uppskattat när fotgängare och även cyklister använder reflexer. Tyvärr har reflexen fått en töntstämpel. Jag hävdar att det är töntigt att INTE använda reflex! För att inte tala om faran. Den som inte bär reflex syns inte, inte ens i skenet från gatlyktorna. Syns du inte; finns du inte! Utan reflex syns du i bästa fall någon meter eller så framför bilen. Men med syns du på kanske 100 meter; en stor skillnad.
Jag går ofta och möter <3 maken på kvällarna och jag har reflexväst OCH en hängande. Där jag går finns inga gatlyktor. De första 4 km är en grusväg genom skogen. Där skulle jag absolut inte synas utan att lysa som en vandrande julgran!
Så snälla, använd reflexer! För er säkerhet likväl för bilisternas. Det är inte töntigt; det är livsviktigt!

  Igår kväll gick jag för att möta min   man när han kom från tåget. Jag trodde inte jag skulle hinna gå så långt eftersom jag gick relativt sent men huvudsaken var att promenera, tyckte jag och tryckte i gång Runkeeper. Han skickade meddelande; det var ungefär en kvart kvar tills tåget skulle anlända. Jag styrde stegen mot stora vägen. Så fort jag hörde en bil; är det han? Men det var det inte.

Den kyliga höstluften är så ren och klar, i alla fall här ute i skogen! Jag gick och gick, gick och gick med sällskap av Spotify  . Hux flux var jag uppe vid stora vägen! Skulle jag vänta eller fortsätt? Jag fortsatte, kilade över och fortsatte gå. Jag gick över järnvägen och fortsatte i riktning mot motorvägen. Som vanligt slogs av människans lättja; det är så mycket skräp längs vägen. Usch för de som skräpar ned! Konstigt, det går bra att släpa omkring med fulla förpackningar men inte tomma  !

När jag kommit ungefär 5,5 km hörde jag hur det knakade till i skogen bredvid mig. Då fick jag privilegiet att se Skogens Drottning med kalv springa cirka fyra meter ifrån mig. Jag blev inte rädd; bara otroligt glad. Fast jag hade ju inte haft en chans om kon hade uppfattat mig som ett hot. Men de hörde mig eftersom jag hade musik i min Iphone och vinden blåste rakt emot mig så de var väl medvetna om mig. Det kallar jag naturupplevelse   !

Jag hann gå lite drygt sex km på en dryg timme när   maken kom. Igår gick jag cirka 0,5 km längre på kortare tid mot i tisdags - och DET utan att intervallspringa, som jag gjorde i tisdags! Lite stolt över min prestation  !

  Det händer saker... inte bara i städerna utan även här på landet, i skogen, också! Vi har haft nattligt besök. Nej, ingen mänsklig varelse.

I måndags gjorde jag soppa som skulle räcka veckan ut. Eftersom grytan inte fick plats i kylen ställde jag ut den på förstukvisten; med folie under locket så att doften inte skulle tränga i genom. I går var allt okej. I morse när jag skulle till vedbon såg jag att locket låg på sniskan och grytan var tom!

Skickligt, ansåg   maken och sade sedan att det inte var en katt som gjort det. Jag sade att jag trodde det var räven.

Vi har räv här i krokarna, många rävar enligt jaktlaget. Någon av dessa vackra varelser har skabb och jag misstänker att det var en sådan krake som vågade sig upp på förstukvisten. De orkar inte jaga och dras till oss människor eftersom de vet att det alltid finns något ätbart.

Gäller att kolla till fjäderfäna extra ordentligt på dagarna; skabbräv kommer inte bara på nätterna. Jag har sett den under dagtid och den var inte rädd. Vi såg den (eller om det var någon annan) en kväll i somras; bara en pinne till svans. Det är så hemskt!   Maken ringde då till en av jägarna men han var inte i närheten och räven sprang till skogs.

Å jag som ska göra muffinssmet! Måste ha något tungt på locket till DEN grytan; jag vill ju inte att nattatjuven ska slicka i sig det också....

  Nä usch och fy för de åskådare som skräpade ned i lördags! Det var rally och "vår" väg var en av delsträckorna. Jag har plockat burkar vid infarten. Starkölsburkar! Det hör väl ändå inte ihop med biltävlingar? Inte ens som åskådare, tycker jag. Ska det vara så svårt att ta med sig skräpet? Det går visst väldigt bra att släpa omkring på fulla förpackningar men när de är tomma verkar de tyngre och skrymmande! Nåja, dottern blir ju glad; panten går oavkortat till klasskassan! Inget ont som har något gott med sig... Fast min kasse räckte inte till, jag ska plocka mer i eftermiddag. Det ska inte ligga där och skräpa; bättre att ta sitt ansvar och göra en miljöinsats! Får jag (läs: klassen) valuta för det så är det bara plus i kanten. Människan måste skärpa sig; sluta skräpa ned och förstöra - annars säger Moder Jord tack och hej.