Efter drygt 19 år är det slut. Vi har varit lyckliga; fjolligt förälskade i varandra. Men en dag sprang jag in i väggen. Den känslomässiga väggen. Känslorna hade förändrats; jag hyste vänskapens känslor för min man. Det var lite jobbigt. Om jag tar tag i min övervikt och får tummen ur; börja styrketräna! Min slumrande kvinnliga fåfänga väcktes till liv; jag började sminka mig och byta om när vi skulle in till staden. Jag minskade i vikt, började byta ut toppar och byxor. Trots det kom inte känslorna tillbaka. Och att jag var (och fortfarande är) ekonomiskt beroende av honom gjorde inte saken bättre. Jag började söka jobb. Och började umgås med mina tjejkompisar. Då kanske vi skulle längta efter varandra igen. Men klyftan mellan oss blev större.
För några veckor sedan bestämde vi att vi skulle skiljas eftersom han också hade tappat känslorna. Sedan bestämde vi att vi inte skulle vänta utan dra i gång processen nu. Ett snabbt avslut.
Efter frukost ändrade vi status från gift till singel, nästan samtidigt. Han bestämde sig för att inte komma hit på helgerna eftersom det inte fungerade.
Vi hade 19 år tillsammans; vi var lyckliga och vi fick en fin dotter. Nu får vi bli lyckliga som vänner i stället. Jag hoppas att han hittar någon att bli lycklig med.
Nu väntar vi på det juridiska beskedet. Ett papper.
Jag ska lägga ned ännu mer energi på att få ett jobb.
Tack S för de här 19 åren. Jag var stolt över att vara din sambo, din fästmö och fru. Vår dotter kunde inte ha en bättre pappa.