För drygt sex månader sedan hade skilsmässan kommit på pappret. Efter en och en halv månad var jag trött på singellivet trots att jag signalerade något annat. Jag träffade några killar men alla bitar föll inte på plats. Men en kväll i mitten av november - typ - fick jag kontakt med en man på en dejtingsajt jag just registrerat mig på. Verkade trevlig, såg bra ut men var väl inte min typ. Ju mer vi hade kontakt ju mer kom vi underfund med att vi hade ett par gemensamma intressen: bilar! Och inte vilka bilar som helst utan åkdon med mullrande V8:or!! Jag gav honom mitt nummer (i ett ovanligt tidigt skede enl mina mått mätt), addade honom på fejan. Vi pratade, chattade, pratade, chattade... Tills en dag strax före Lucia tog jag mod till mig och föreslog en fika på ICA. Jag satt på en bänk utanför fiket; pillade förstrött på luren och undrade om han skulle vara sig lik från bilden som jag sett. I ögonvrån såg jag honom. Jo han var sig lik. En man med glimten i ögat och en STOR portion humor! Han log mot mig med hela ansiktet och sade: ?Om det inte säger klick här och nu kan vi vrida på handtaget och låset på muggen; då hörs det nog ett klick.? Där och då hände något i mig. Vi satt och pratade över en fika. Då och då rörde han mig; håret... överarmen. Jag brukar inte tycka om när en okänd man tar på mig men det kändes bra när han gjorde det. Konstigt... Han var ju inte min typ; för ljus!! Nåja, ingen regel utan undantag?! Kramen jag fick när vi skildes åt... Kontakten ökade och mindre än en månad senare träffades vi igen. Sedan dess har han blivit kvar. Nu är vi ett officiellt samboende par.
Vi är lika crazy... ja kaka söker maka.
Ibland känns det som om vi alltid har känt varandra. Och viktigaste av allt: dottern och djuren har godkänt honom.
Ja summan av kardemumman är att man ska aldrig säga aldrig :-)! Ingen regel utan undantag... <3 Jag älskar dig, min kära sambo!