Måndag... Strålande sol från en nästan molnfri himmel! Härligt! Mina små fyrbenta vilar frukost och jag funderar på en tretår. Det blir lite utejobb om någon timme.
Odlingsplätten måste fixas: sära på jordgubbsplantor och fortsätta rensa bort ogräs. Ogräs = moment 22. Det växer upp direkt medan jag rensar! Åtminstone känns det så. Men det måste göras! Jag ska ju så grönsaker som blomkål och rödbeta samt rädisor och sallad. Diverse örtkryddor ska planteras ut också. Våren innebär mycket jobb om det ska bli någon skörd senare i sommar. Det är en härlig känsla att gå ut och plocka sin egenodlade lök, till exempel. Allt jobb med trädgården är värt allt slit.

Igår hade någon tänt den stora luman i det blå taket! Då var det ju bara att passa på ute i trädgården!
Hunden i långlina och så kavla opp ärmarna! Vi har en odlingsplätt där dottern har skogshallon och våra två vinbärsbuskar. De skulle flyttas till en annan del av trädgården. Men vi har ju drygt 3600 kvadratmeter... I-landsproblem?! Det är ju lite obalans på tomten så valet var egentligen inte särskilt svårt. Vid tomtgränsen mot skogen.
Gräva, gräva och gräva... Och rensa bort ogräs vid hallonrötterna. Sedan var det vinbärens tur. Vovven hade lite separationsångest; hon ylade i högan sky! När vi kom in lade hon sig vid ytterdörren och somnade.
Efter hennes lunch gick vi ut igen och jag började rensa plätten från ogräs. Jisses, det har ju fullkomligt exploderat under de senaste sju dagarnas regn och sol. Men det måste göras!
Hönsen blev glada för ogräset.
Idag känns det i benen att jag satt på huk och axlarna efter att ha grävt och ryckt upp ogräs med rötterna.
Igår åskade det för första gången i år, vad jag vet. Kissen var så gullig; hon lade sig tätt intill mig som om hon ville trösta. Jag är nämligen åskrädd efter ett blixtnedslag i ett hus när jag var barn. Vovven märkte ingenting; hon knoppade i godan ro.

Nu har solen äntligen kommit fram under bly- och regntunga moln. Som dessutom läckte.
Regnet strilade redan när klockan vrålade. Känslan av att dra täcket över huvudet låg inte långt bort. Men ansvarsfull som jag är klev jag upp. Och vem ligger på golvet och kråmar sig med svansen roterande som en propeller? Jo vovven! Ett sådant 'godmorgon' kan fördriva vilka ovädersmoln som helst! Lite klapp och pussande dags för nästa utmaning; väcka dottern! Nåväl, ut i regnet på morgonrastning, in och göra frulle, tjata på dottern att skynda sig lite, ut i hönshuset (är musen kvar eller inte), äta frulle och sätta på kaffe.
Nu - ett antal timmar senare; SOLSKEN! Ja lite trädgårdsarbete! Nä... jag slappar lite; som mina älskade fyrbenta flickor!

Nyheterna på TV4 meddelar att barnvåldtäkterna har ökat med 25 %. Men har de verkligen ökat så mycket? Kan det inte vara så att tjejerna törs anmäla? Eller en kombo? I vilket fall som helst är det rent ut sagt för jävligt!
Ett nej är ett NEJ! Ska det vara så svårt att förstå?
När jag växte upp existerade inte våldtäkt mot barn och våldtäkt i parrelation var uteslutet. Incest var nog tveksamt i svenska, normala familjer. Kvinnan fick skylla sig själv; hon hade med största sannolikhet eggat upp mannen och sedan avvisat honom.
En attityd jag aldrig stått bakom.
Det är bra att unga tjejer vågar anmäla. För 30 år sedan vågade knappt någon prata om det än mindre anmäla.
Vi kan inte stå mållösa i periferin! Som förälder måste vi prata med våra barn och upplysa dem om det här. Jag har pratat med min dotter om sexuella ofredande osv.
Nej betyder NEJ - inget annat!

Efter research och finputsning av presentationen samt satt syfte och målgrupp på pränt är sammanfattningen, manuset och presentationen mejlade. Bekräftelsemej har kommit. Nu börjar väntan. Känslomässigt pendlar jag mellan hopp och förtvivlan.
Hoppas ju på ett positivt besked men är inställd på det motsatta.
Det finns ett par förlag till som jag ska uppvakta.
Om jag inte blir antagen får väl kära maken starta ett förlag...

Min söta, lilla valp har nu blivit en vacker unghund. Igår började hon löpa för första gången. Vi har ju sett att det varit på G ett bra tag.
Vi har varit ute med husvagnen och firat Valborg. Första campingen för Midna. Hon tyckte väl att det var så där; lite trängre än hon är van vid. Diskret och nätt smög hon upp i sängen hos oss på morgnarna. Hon tyckte att hon var lika liten och lätt som en chihuahua.
Det fanns många, nya och spännande doft- och synintryck, nya människor och andra hundar! Under campingturen såg vi knappt skymten av krokodilen.
Fast krokodilen har blivit mindre! Överlag har krokodilfasonerna börjat blekna. Ju lugnare man är som hundförare desto mindre uppspelt blir den fyrbenta i andra änden av kopplet. Under morgonpromenaden varade krokodilattacken i ca 20 sekunder. Jämfört med 10 - 30 minuter för ett par månader sedan. Bästa sättet är att ha kort koppel, säga NEJ lugnt men bestämt och fortsätta gå. Situationen varken ignoreras eller blir en konflikt. Fast det är inte så lätt att vara lugn alla gånger; om hon har bitit i t ex muskelfästen eller om jag är risig resp väldigt trött. Jag läste någonstans att man skulle slå till hunden med kopplet. Hur tänkte han/hon då? För det första: man brukar inte våld. För det andra: hunden kan bli rädd för både kopplet tillika hundföraren. För det tredje: man måste nöta, nöta och åter nöta in kommandon och fostra hunden.
Nej att använda våld är inte min melodi! Vänlig men bestämd. Och med mycket kärlek!

Äntligen börjar krafterna efter senvinterns influensa och förkylning komma tillbaka! Och då kan jag promenera med Midna längre sträckor än de 3 - 5 km/dag som det har blivit på grund av bristande ork.
Sedan ett par månader tillbaka förvandlas min vackra Ängel till en hoppande, bitande Krokodil. Först går hon så fint och duktigt att jag måste titta om jag verkligen har en hund i andra änden av kopplet; jo då, där travar min lilla varg så fint. End of the line, dags att vända hemåt! Det är då förvandligen kommer. Tugg och ryck i kopplet. Stanna, sitt och lugna ned dig. Fem minuter senare; mörka, vackra ögon ber om att få fortsätta gå. Okej, lugn och fin vovve! Promenaden fortsätter i två steg, 100 meter eller så... Då kommer den hoppande, bitande Krokodilen fram. Sluta, det gör ont! Aj! Lugna ned dig... Krokodilen hoppar, biter och tokrusar - hör inget, ser inget. Fortsätter NÄR jag har fått kontakt och polletten trillat ned. Ängeln tar över tills Krokodilen bara måste fram. I dag på hemvägen under morgonpromenaden besegrade Ängeln Krokodilen ganska fort.
Hemma på trappen fick jag många, goda pussar då jag borstade henne. Fåfängan säger: vovven säger förlåt. Förnuftet säger: fröken Fjäsk! Hjärtat säger: gullvovve! Mamma älskar dig också!
Som väl är kommer inte Krokodilen på besök så ofta; Ängeln är tack och lov en flitigare besökare.

Äntligen är våren här! Ljusare kvällar, tussilago och blåsippor står i blom liksom snödroppar, krokus, scilla och pärlhyacint. Flyttfåglarna anländer, en efter en. Skatorna börjar bygga bo.
Och så har vi ett vårtecken som INTE är så trevligt. Okej, två. Fästingar och ormar. Jag som hundägare gillar dem inte. Fy för den lede, jag plockade bort tolv krälande små äckel i pälsen. Maken tog bort en som bitit sig fast igår och en idag. Det finns en vidrig liten best till men den är för liten att ta nu. Dags att investera i en fästingborttagare?!
Har inte sett någon orm än. Men säsongen har bara börjat...
Ja ja, bara att gilla läget...