Ca en och en halv timme; fortsatte rensa på odlingsplätten. Det går framåt, sakta men säkert. Vovven i långlina, hon knaprade på ett par morötter, hade dragkamp med sig och linan, lekte med pinnar och låg på fågelspaning. Hönsen fick även idag ett flertal korgar med icke önskvärd grönska från plätten.
Nu är det bara ca en tredjedel kvar... Bara och bara... Ca 90 minuters slit; sedan fick vovven nog! Kissen satt i sovrumsfönstret och tittade när vi gick in, när jag öppnade dörren stod katten på dörrmattan och kvittrade välkomnande.
Nu sover hunden vid ytterdörren och kissen bredvid mig på soffan

Måndag... Strålande sol från en nästan molnfri himmel! Härligt! Mina små fyrbenta vilar frukost och jag funderar på en tretår. Det blir lite utejobb om någon timme.
Odlingsplätten måste fixas: sära på jordgubbsplantor och fortsätta rensa bort ogräs. Ogräs = moment 22. Det växer upp direkt medan jag rensar! Åtminstone känns det så. Men det måste göras! Jag ska ju så grönsaker som blomkål och rödbeta samt rädisor och sallad. Diverse örtkryddor ska planteras ut också. Våren innebär mycket jobb om det ska bli någon skörd senare i sommar. Det är en härlig känsla att gå ut och plocka sin egenodlade lök, till exempel. Allt jobb med trädgården är värt allt slit.

Igår hade någon tänt den stora luman i det blå taket! Då var det ju bara att passa på ute i trädgården!
Hunden i långlina och så kavla opp ärmarna! Vi har en odlingsplätt där dottern har skogshallon och våra två vinbärsbuskar. De skulle flyttas till en annan del av trädgården. Men vi har ju drygt 3600 kvadratmeter... I-landsproblem?! Det är ju lite obalans på tomten så valet var egentligen inte särskilt svårt. Vid tomtgränsen mot skogen.
Gräva, gräva och gräva... Och rensa bort ogräs vid hallonrötterna. Sedan var det vinbärens tur. Vovven hade lite separationsångest; hon ylade i högan sky! När vi kom in lade hon sig vid ytterdörren och somnade.
Efter hennes lunch gick vi ut igen och jag började rensa plätten från ogräs. Jisses, det har ju fullkomligt exploderat under de senaste sju dagarnas regn och sol. Men det måste göras!
Hönsen blev glada för ogräset.
Idag känns det i benen att jag satt på huk och axlarna efter att ha grävt och ryckt upp ogräs med rötterna.
Igår åskade det för första gången i år, vad jag vet. Kissen var så gullig; hon lade sig tätt intill mig som om hon ville trösta. Jag är nämligen åskrädd efter ett blixtnedslag i ett hus när jag var barn. Vovven märkte ingenting; hon knoppade i godan ro.

Min söta, lilla valp har nu blivit en vacker unghund. Igår började hon löpa för första gången. Vi har ju sett att det varit på G ett bra tag.
Vi har varit ute med husvagnen och firat Valborg. Första campingen för Midna. Hon tyckte väl att det var så där; lite trängre än hon är van vid. Diskret och nätt smög hon upp i sängen hos oss på morgnarna. Hon tyckte att hon var lika liten och lätt som en chihuahua.
Det fanns många, nya och spännande doft- och synintryck, nya människor och andra hundar! Under campingturen såg vi knappt skymten av krokodilen.
Fast krokodilen har blivit mindre! Överlag har krokodilfasonerna börjat blekna. Ju lugnare man är som hundförare desto mindre uppspelt blir den fyrbenta i andra änden av kopplet. Under morgonpromenaden varade krokodilattacken i ca 20 sekunder. Jämfört med 10 - 30 minuter för ett par månader sedan. Bästa sättet är att ha kort koppel, säga NEJ lugnt men bestämt och fortsätta gå. Situationen varken ignoreras eller blir en konflikt. Fast det är inte så lätt att vara lugn alla gånger; om hon har bitit i t ex muskelfästen eller om jag är risig resp väldigt trött. Jag läste någonstans att man skulle slå till hunden med kopplet. Hur tänkte han/hon då? För det första: man brukar inte våld. För det andra: hunden kan bli rädd för både kopplet tillika hundföraren. För det tredje: man måste nöta, nöta och åter nöta in kommandon och fostra hunden.
Nej att använda våld är inte min melodi! Vänlig men bestämd. Och med mycket kärlek!

Äntligen börjar krafterna efter senvinterns influensa och förkylning komma tillbaka! Och då kan jag promenera med Midna längre sträckor än de 3 - 5 km/dag som det har blivit på grund av bristande ork.
Sedan ett par månader tillbaka förvandlas min vackra Ängel till en hoppande, bitande Krokodil. Först går hon så fint och duktigt att jag måste titta om jag verkligen har en hund i andra änden av kopplet; jo då, där travar min lilla varg så fint. End of the line, dags att vända hemåt! Det är då förvandligen kommer. Tugg och ryck i kopplet. Stanna, sitt och lugna ned dig. Fem minuter senare; mörka, vackra ögon ber om att få fortsätta gå. Okej, lugn och fin vovve! Promenaden fortsätter i två steg, 100 meter eller så... Då kommer den hoppande, bitande Krokodilen fram. Sluta, det gör ont! Aj! Lugna ned dig... Krokodilen hoppar, biter och tokrusar - hör inget, ser inget. Fortsätter NÄR jag har fått kontakt och polletten trillat ned. Ängeln tar över tills Krokodilen bara måste fram. I dag på hemvägen under morgonpromenaden besegrade Ängeln Krokodilen ganska fort.
Hemma på trappen fick jag många, goda pussar då jag borstade henne. Fåfängan säger: vovven säger förlåt. Förnuftet säger: fröken Fjäsk! Hjärtat säger: gullvovve! Mamma älskar dig också!
Som väl är kommer inte Krokodilen på besök så ofta; Ängeln är tack och lov en flitigare besökare.

Äntligen är våren här! Ljusare kvällar, tussilago och blåsippor står i blom liksom snödroppar, krokus, scilla och pärlhyacint. Flyttfåglarna anländer, en efter en. Skatorna börjar bygga bo.
Och så har vi ett vårtecken som INTE är så trevligt. Okej, två. Fästingar och ormar. Jag som hundägare gillar dem inte. Fy för den lede, jag plockade bort tolv krälande små äckel i pälsen. Maken tog bort en som bitit sig fast igår och en idag. Det finns en vidrig liten best till men den är för liten att ta nu. Dags att investera i en fästingborttagare?!
Har inte sett någon orm än. Men säsongen har bara börjat...
Ja ja, bara att gilla läget...

Förra veckan låg dottern sänkt i influensan. Själv kände jag ju att något var på gång; trött och ont i kroppen. Men det var ju bara att bita ihop och gå ut med hunden, kortare promenader än vanligt. I torsdags kom maken hem och kände sig febrig och snuvig. Nu är det vår tur att inhysa vårflunsan - tack för det! Vi har stapplat ut tillsammans med hunden på kortare promenader. I lördags kom ena systern; hon och hennes man gick en promenad med vovven ca 1 timme, tack för hjälpen :-)!
Fryser ordentligt mellan varven och andra stunder känner jag mig som en överkokt kräfta.
Maken arbetar hemifrån idag eftersom han inte mår bra. Jag skulle inte orka vardagen utan hjälp heller för den delen. Långsamma, korta promenader känns ändå som om vi kutat Stockholm Maraton. Men det är ändå skönt att komma ut i friska luften och röra försiktigt på sig.
Dottern är pigg och frisk nu. Hon hjälper till med rastning av hunden - innan det blir mörkt.

Vovven har växt från bedårande söt valp till en vacker unghund; den vuxna hundens skönhet börjar synas mer och mer. Ju mer hon växer desto mer fysisk aktivitet kräver hon. Vi går 6-8 km/dag uppdelat på minst två promenader. I söndags hade vi dragövning; hon invigde dragselen + linor att dra pulka på gräsmattan. Det är en vanlig barnpulka som maken borrat nya hål i och använt dotterns gamla hopprep där han fäst två hakar som kopplas ihop med expanderlinan som sitter i draglinan som är fäst vid selen. Vi lade en stenplatta som ballast och hon travade runt huset. Sedan lade vi kutsar i pulkan som hon fraktade till vedboden.
Lilla hunden är inte så liten längre... hon har växt ur bilselen och fått en bilbur. Hon har fått egen filt i soffan. Där ligger hon korta stunder; det blir för varmt!