Det är inte många timmar kvar på detta dygn, helgen nalkas minut för minut. Bara imorgon kvar... Sedan HELG. 

Vad ska vi hitta på imorgon då? Det blir väl som en vanlig fredag; soffhäng framför dumburken. Förhoppningsvis finns det något att se. Annars kan vi ju alltid spela kort - om de inte är nedpackade vill säga  . Schackturnering på tre? Ja, det där löser vi imorgon.

Men vad ska vi äta imorgon? Ååååå, kokt torsk, kokt potatis och äggsås! Vad gott! DET ska jag föreslå.

  Nu är det inte långt kvar till   maken kommer hem från arbetet.

Jag har nu följt alla länkar på FB angående våldtäkten på den 15-åriga flickan. Nej ska räcka! Ett enda, enkelt ord; Nej. Ett nej är ett nej.

Hur kunde gärningsmännen gå fria? Flickan blir ju förnedrad och kränkt ännu en gång! En våldtäkt är en förnedrande kränkning i sig. Och tänk att rättssystemet sviker henne. Det är så ofattbart snedvridet att klockorna stannar! 

Hur svårt kan det vara att förstå och respektera ett NEJ? Jag kan mycket väl tänka mig in i hur hon mår. Det är inte många som vet men jag har varit utsatt för våldtäktsförsök. Jag var 17 år och fortfarande efter 26 år ogillar jag skarpt när någon kommer bakom mig och tar i mig. 

Det var många tankar som for genom huvudet den kvällen. Var det inbillning eller ej? Nej, det var inte inbillning; mina trosor hade gått sönder. Mina handleder värkte efter hans omilda grepp. Smaken av hans läppar över mina satt kvar. Det hade hänt.

Jag sade ingenting till mina föräldrar, det vågade jag inte. Min pappa var extremt överbeskyddande och han hade sett till att hela området där discot hölls hade spärrats av. Jag var chockad och hade inget minne av gärningsmannen. Min pappa hade inte nöjt sig med det utan han skulle trott att jag skyddat den som nästan skändat min kropp. Jag valde den, för mig, enkla vägen: tystnad. Det hade ju bara nästan hänt.

En ung tonårstjej med kort kjol skulle fått skylla sig själv? Inget signalement mer än att han var blond. Jag sade NEJ den gången. Ingen hörde, ingen såg. VEM hade trott mig? Nej, det var enklast att tiga. Märket i själen syns inte. Men det finns där. 

Hur svårt kan det vara att respektera varandra?

Hur svårt kan det vara att förstå att NEJ är NEJ?

  Igår blev det ju äntligen onsdag. En efterlängtad make tillika pappa kom hem från Köpenhamn strax före 22. Ordningen återställd  !

Så mysigt att krypa ned i soffan bredvid honom, känna hans arm omkring axlarna och bara känna närheten av en människa som jag älskar och som älskar mig  ! Vi pratade lite ang flytten och skrev ned några saker vi ska prata med säljarna om. Det är nära nu  ... 

Jag träffade en bekant igår som undrade hur jag kunde bosätta mig så där ute i skogen, hon skulle få lappsjuka efter ett par veckor. Men det ska ju bli så skönt att komma ifrån staden, allt jäkt och alla polisbilar resp ambulanser och brandbilar som tjuter och blinkar, alla bilar som tutar nattetid och alla fulla drägg som gapar och skriker utanför. Jag längtar till friheten och lugnet på landet. Där ska vi skapa oss vår oas av lycka. 

 Välkommen hem min  make; nu laddar vi batterierna inför helgen.