Om mindre än tjugofyra timmar sitter <3 maken på tåget hem. Det blir en fredag i ensamhetens tecken. Ungefär som det var i början när vi bodde arton mil från varandra. Fast då kunde det gå veckor mellan träffarna! Nu har tiden krympt till dagar, dagar till timmar. Det går om än långsamt. Jag får umgås med Midna och katterna under tiden dotra är i skolan. Det blir ett par promenader i alla fall. Diskmaskinen ska tömmas och fyllas, rena kläder ska tas om hand... jag har inte brist på sysslor... ved ska hämtas.
Om cirka trettio timmar är <3 maken på väg hem, i bilen. Efter snart nitton år tillsammans räknar vi fortfarande dagar och timmar tills vi ses.