20/12 och snön lyser med sin frånvaro; julstämningen är knappast på topp. Jag har knappt lyssnat på julmusik! Och jag älskar julmusik. Jo Lars Vegas Trios julskiva snurrar i bilen förstås; den är väldigt rolig! Vi brukar varva roliga julvisor med de traditionella, kyrkliga.
Jag är så glad över mammas advents- och julband; att det funkar efter drygt 40 år! En kassett pappa spelade in åt henne. Jag minns det lika tydligt som om det var igår! Han plockade fram LP-skivor och jag satt i soffan. Tyst och stilla, annars fick jag inte vara med. När kan det ha varit? 1972? 1973? Eller -74, -75? Det måste ha varit -72 eller -73; jag vill minnas att vår Grand Danois var med i kulissen. Nåväl, bandet är över 40 år och fungerar! Ett stycke av min barndom finns där; minns lite olika saker när jag spelar upp det. Bland annat när jag skulle koka knäck sent på kvällen den 23! Mamma hade precis blivit klar med julstädning och pyntning. Min ena syster och jag hade klätt granen tidigare på dagen. Mamma var väl inte så glad åt att jag skulle koka knäck dagen före Julafton... Men det grejade jag!
Ischoklad och knäck är färdiga; bara en Uno-limpa kvar att baka! Då kan bakbänken flytta ut i boden igen och så kan vi börja julstäda och pynta. Då kanske julstämningen kommer?

Sista dagen i november. Första advent igår. Tiden springer i väg!
I lördags plockades jullådorna fram och vi adventspyntade i huset. Vi köpte en tomte med LED-lampor som står vid vår Minnesplats. Ljusslingan ska även i år pryda förstukvisten men det ska även pyntas med grankvistar och glitter. Mammas tomtar är på plats tillsammans med figurljusen (se bifogade foton). Tomtarna köpte pappa till vår första jul i vårt nybyggda hus 1977. Figurljusen fick jag av mammas vänner för ca 40 år sedan.
Igår var jag och andra systern hos vår storasyster och bakade de traditionsenliga havrekakorna. Ett gediget arbete som tar en hel dag. Receptet härstammar från vår mormor, tror jag. Det har arbetats om lite genom åren. Och enligt familjetraditionen; inget före julafton!
Jag satte även deg till glaskransar igår. Det blir bak även i dag! Men det blir när sotaren har varit här!
Då säger jag hej då, november; vi ses nästa år!

Måndag och frun i huset hade tänkt baka frallor med vetekross och grahamsmjöl. Ja men det går ju bra! Eller inte.
Igår fixade vi lite ved och något tokigt gjorde jag. Exakt vad vet jag inte. Men det känns rejält aj aj aj i ryggen. I dag blir det att mjuka upp ryggen. Inget bak i dag. Och inga längre promenader heller; får bli längre rastningar/kortare promenader. Vovven vill knappt gå ut; hon fryser. Pälsen börjar växa ut men den skyddar inte tillräckligt mot kyla ännu. En polarspets som fryser... låter nästan som hämtat ur en komisk film. Det påminner mig om en bok från Kalle Ankas Bokklubb; Pingvinen som alltid frös! Den älskade dottern när hon var liten. Jo jag har de böckerna kvar men nu är hon ju för stor för dem.
Dagens plan har som sagt ändrats... Då ska jag... Nä ingen idé att planera; det blir ju inte så ändå!

En promenad på drygt 2 kilometer och en överfull påse med svamp!
Vi hittade kantareller, taggsvampar och trattkantareller på vår promenad.
Maken vände och gick hem med krokodilen; Midna bara hoppade och bet samt hade tokrace.
Trots den gråkalla dagern var det en skön promenad. Vi hade väl inte förväntat oss någon större mängd svamp.
Resultatet blev 1,5 liter rensad svamp! Inte illa pinkat av en halt trähäst :-)!

Ända sedan tidig ålder ville jag rädda vilda djur från människan. Jag tittade på naturprogram som t ex Cousteau och barnprogrammet Elefantpojken. Å vad jag ville ha en elefant! Fast en afrikansk, inte asiatisk - eller indisk som det hette i folkmun på sjuttiotalet. Jag ville bli en sådan där som räddar djur, ungefär som Joy Adamsson (Lejonet Elsa)! När jag yppade min dröm för mamma tittade hon storögt och undrade varför jag ville åka till Afrika där det bara fanns obildade, nakna vildar i hyddor av koskit. Jag ville ju rädda djur! En klapp på huvudet och jag blev väl vuxen någon gång; vilket innebar att jag skulle glömma bort det.
Men det har jag aldrig glömt! Jag har varit tigerfadder och haft en adoptivelefant på elefantbarnhemmet i Nairobi, Kenya. Daphne Sheldrick gör en fantastisk insats för de moderlösa ungarna som sett tjuvjägare brutalt mörda för betarnas skull.
Jag har alltid föraktat människans girighet.
Nu delar jag inlägg från WWF mfl för att öppna ögonen på de som fortfarande blundar.
Att rädda djur på plats i Afrika stannade vid en dröm.
Jag och familjen har ju två omplaceringskatter, man kan ju säga att vi "räddat" dem - eftersom de inte verkade trivas i sina respektive hem!
Vissa drömmar får man göra om så de passar in i det dagliga livet.

Jag passade på, som alltid, att plocka hallon på promenaden. Midna plockade också från buskarna. Men hennes bär hamnade dock inte i min burk utan i hennes mage!
Jag växte upp med en Grand Danois och hon plockade inte bara hallon utan även krusbär, grävde upp morötter och rädisor! Dezzi, som hon kallades, var i Midnas ålder då; runt året. Hon lärde sig hur hon skulle plocka bären utan att nudda taggarna.
Vi har inga krusbär så jag vet inte om vår hallonhund tycker om det ;-).

Smultron på strå; DET är sommar för mig. Jag minns de somrar vi hyrde stuga i närheten där mamma växte upp. Intill tomten fanns en hage med kalvar (eller som jag sade som liten: kavvlar). Min mosters kalvar. I den hagen växte det smultron i mängder! Vi plockade varje dag och jag åt dem med kylskåpskall mjölk.
En gång stod jag med ena foten i ett pissmyrbo - inte kul! De attans myrorna tog sig innanför byxbenet; snacka om myror i brallorna! Usch vad det sved! Men solmogna röda bär och kall kopilsner uppvägde obehaget!

Idag ska jag plocka några blommor och lägga på minnesplatsen. Han var älskad av oss alla och älskade oss. Fin på alla sätt.
Idag är det 14 år sedan han föddes.
Midas, mina föräldrars sista hund. En blandras, 25 % schäfer, 25 % labrador och 50 % bordercollie. Så otroligt fin och rar.
Varje gång vi kom blev han så galet lycklig att han inte riktigt visste hur han skulle bete sig. Jag vet inte hur eller när han började med sin svansdans. Men då förstod han att vi tyckte han var rolig.
Han ville vara med överallt där flocken befann sig. Gärna där dottern var; tittade hon på TV så låg han bredvid med huvudet i hennes knä. Han låg hos oss när vi sov över, åtminstone en stund. Midas hittade alltid något ställe där han kunde stå och pussa oss mitt i natten.
Ja, Midas var speciell.