... av olvon en midsommarkrans... På fredag är det Midsommarafton. Ja det har väl inte undgått någon?! Jag minns midsomrarna vi firade med och hos mamma. Maken och svågern fixade stången, syrran och dotra plockade blommor. Mamma och jag fixade med ditt & dutt. Hennes hund travade efter de som jobbade med stången på tomten.
Sill och nubbe på altanen medan vi lyssnade på Fred Åkerströms Guldkorn. Dottern sade igår att de roligaste midsomrarna var hos mormor. Hon, dotra, brukade ha en blomsterkrans på huvudet och dansa runt stången med sin moster och hennes man samt hennes pappa - med hunden i hasorna! För vart ska sleven vara om inte i grytan?
Vi grillade och åt på altanen, sjöng och skrattade.
Nu får vi ha vår midsommartradition; en mix av det historiska och det nya. Fred Åkerström spelas traditionsenligt, jo nog fuktas mina gröna - särskilt när tonerna av Jag ger dig min morgon ljuder. Den spelades på kyrkorgel på mammas begravning.
Än har vi ingen tradition som vi kan kalla vår, tycker inte jag. Visst sillen, nubben och Fred Åkerström hänger med. Stången från i fjol finns kvar och kan kanske återanvändas; nytt fräscht grönt och nyplockade blommor och den är som ny?!
Vi får vara kreativa och hitta på Vår Egen Midsommartradition!

För ett år sedan miste jag min stora förebild; min morbror. Det är tack vare honom som jag vågar vara mig själv; har alltid varit och kommer alltid att vara det. Han var verkligen inte som andra och tack vare honom så vågade jag det också. Jag har ofta fått höra att jag är "kärringen mot strömmen" och "alla andra tycker så och det är bara du som inte tycker så". Men än sen då? Jag är jag.

Morbror var en härlig person. Han eskorterade mig till altaret där min stilige fästman stod och väntade. Innan vi gick in i kyrkan spexade morbror och frågade halvt på allvar, halvt på skämt vad min mor skulle säga om hon såg honom. Men när kyrkklockorna började ljuda blev han professionell och vi gick in till tonerna av Verdi, Triumfmarschen ur Aida som spelades så vackert av kantorn. Han lämnade över mig högtidligt utan att för den sakens skull överdriva.

Kort och gott, han fattas mig!

Och i övermorgon är det 4,5 år sedan mamma hastigt rycktes bort. Fortfarande kan jag komma på mig själv med att jag ska ringa henne eller funderar på vad hon tycker om det eller det.

Ja, livet kan ändras fort; tur att man ingenting vet om morgondagen!

  Morbror eskorterar mig fram till altaret 16/5 2009