Varför måste vi vara stöpta i samma form för att bli accepterade? Jag är definitivt inte som alla andra! Och det är jag stolt över! Jag skiljer mig från mängden och har ofta fått höra att det inte går att prata med mig, blivit utstött, det har pratats om mig som om jag inte vore närvarande - för att nämna ett par exempel. 

Det sticker i ögonen att jag är hemmafru. Någon frågade vad det var för lyx. Lyx? Det är ingen lyx; krävs en del uppoffringar. Denna Någon ansåg att det inte gick för sig och skulle höra efter med chefen om jag inte kunde få jobb på Någons arbetsplats. Vems är valet? Inte Någons i alla fall.

Jag borde sminka mig oftare eftersom jag är så fin när jag sminkar mig. Jaha, sminka mig för att städa och laga mat? Nja. Och jag börjar bli fin i och med viktminskningen. Börjar... Är jag inte alltid fin? Jag som person har inte förändrats med viktökningen.

Det pratas om att långt hår på mogna kvinnor är patetiskt. Om jag nu vill ha mitt långa hår så har jag det! Det är mitt beslut. Jag har alltid velat ha långt hår. Faktum är att jag hade långt hår när jag gick i mellanstadiet men blev tvingad att klippa mig.

Min musiksmak passar visst inte heller in och vissa kan inte acceptera att jag inte gillar till exempel Gyllene Tider. Jag tycker vi alla borde acceptera och respektera varandra för den vi är, inte tala om HUR vi bör vara. Livet är alldeles för kort för att haka upp sig på småsaker.

Det är inte undra på att kroppskomplexen går längre ned i åldrarna; storlekarna blir mindre - L är M till exempel - och alla fotomodeller och artister är trådsmala. Jag blir frustrerad när min snart 11 åriga dotter klagar över att hon är tjock. Hon har lite hull men hon växer ju! Dotra väger precis lagom mycket i förhållande till sin längd. Till skillnad mot mig!

Det spelar ju ingen roll vad jag säger; jag håller på att ta bort överflödiga kilon. Hon tycker jag är lagom. Allt är relativt.

Jag har gått ned 18 kg på egen hand med förändrade kostvanor och mer motion. Jo, lite duktig var jag nog men det kom en följdfråga: hur många kilon till jag skulle banta bort. Men vänta... jag bantar inte; jag tar bort överflödiga kilon. Jag går ned precis hur många kilon jag vill. Min business helt enkelt. 

Varför ska andra ha ont av att jag lade på mig en massa kilon? Min kropp, ingen annans! Jag slutade röka - och det var tjat från ett visst håll om hur farligt det var och så vidare - och blev sjuk, köpte bil och TJOFF så smög sig de där extra kilona in under huden. Det är inte många som har förståelse för sjukdomar som inte syns. Högt blodtryck är inte att leka med och jag får inte ge mer än 100% när jag motionerar, jag måste bygga upp kondisen långsamt men det är tydligen svårt att förstå! 

Vägen från sjuksängen och hit har varit tuff med täta blodtryckskontroller och diverse blodprover i tid och otid. Alla vill veta varför jag hade så högt och varför jag inte märkte något. Varför? Jag har förmodligen levt med ett förhöjt BT under många, många år och när mamma dog hastigt sköt det i höjden. När blodtrycket är förhöjt brukar det visa sig genom bland annat huvudvärk men det hade inte jag. Inte heller var jag yr. 

Strunt samma, det är som det är och jag får göra det bästa av det! Jag lever och det är jag tacksam för!