Hur kan det komma sig att gemene man har så svårt för att acceptera oss som är lite excentriska? Ska vi inte ha våra egna stilar? Nej, någon eller några bestämmer vad som är inne. Men om jag nu inte tycker att modet är i min smak kan jag då inte få ha min åsikt ifred utan att bli påhoppad med ord eller blickar? Så fort jag kommer in i en klädbutik får jag frågan vad jag letar efter. Svaret blir, som vanligt: det vet jag när jag ser det. Då tittar hon, det är 99 % kvinnor som arbetar på t ex Lindex, konstigt på mig. Jag kan leta efter byxor men köpa en tröja. Bästa stället att shoppa kläder är på nätet eller ur katalog. Det är min åsikt i alla fall.

Skor är hopplöst! Det finns banne mig aldrig några i mitt tycke som är snygga eller väldigt sällan i alla fall. Min man undrar hur jag efter fem minuter kan avgöra om det finns något i en skobutik eller inte. Jag går ett varv och tittar. Oftast känner jag på mig OM det finns några fotbeklädnader i min smak. Och finns det sådana, ja då kan jag inte ha dem: får inte i foten t ex. En sko kan se snygg ut framifrån och så upptäcker jag att det är kilklack! Kilklack är inte min stil! Det kan finnas skor som är jättesnygga men kostar en halv förmögenhet. Jag betalar inte bortåt 1000 spänn för ett par pjuck - aldrig! 

Gympadojjor är skillnad, de behöver ju inte vara särskilt snygga bara bekväma att promenera i. Det här är ett I-landsproblem men jag står för det. Jag vet att det finns värre saker att lägga energi på men jag kan inte hjälpa alla utan gör så gott jag kan med att skänka några kronor här och där.   Nu dags för en fyrtår!

Ett tydligt vårtecken är när dotra cyklar. Hon cyklade och mötte sin pappa vid i början på veckan och likaså igår. Igår cyklade hon omkull. Hon gled på gruset i backen upp och slog omkull. Blödande sår på handflator och knäskålar. Hon grät och skrek av chock och smärta. Det var svårt att få henne att förstå vikten av att tvätta såren med tanke på att hon hade grus i dem. Nätt och jämt fick vi badda såren med våt bomull. Visst är det väl typiskt att plåsterlagret är tunnt vid ett sådant tillfälle? Jag fick springa ned till bilen för att hämta första hjälpen-väskan och leta kompresser (till knäskålarna). Maken och jag skulle äta dessutom men dotra hade naturligtvis högsta prioritet. När alla plåster och kompresser satt på plats lade hon sig på soffan och somnade. 

Ett sådant här vårtecken är inte särskilt välkommet men inträffar tyvärr då och då. Jag minns när jag var liten, yngre än dotra, och råkade cykla på en stor sten. Cykeln välte och jag skrapade båda benen på asfalten. Blod, grus och asfalt är ingen skön kombination. Mamma ställde mig i badkaret och duschade såren med ljummet vatten - inte skönt kan jag säga. Men såren blev rena från asfalt, grus och bakterier. Skrapsår hör vår och sommar till, en klyscha från barndomen som sitter i ryggmärgen.