I dag var maken och jag i Stockholm på begravning. Min brors mamma; vår pappas första fru. Hon begravdes på exakt samma dag (både veckodag och datum) som vår pappa. Fast elva år senare. Lite småcreepy.
Ceremonin var väldigt fin men som alltid; fyllt av sorgsna känslor. Än en gång påminns man om att ingen är odödlig.
Jag tyckte väldigt mycket om henne och jag var så fascinerad över att hon hade körkort. (Min mamma hade nämligen inte det). Hon pratade alltid med mig och lyssnade på det jag sade, vilket är så viktigt för ett barn. Årets höjdpunkter var när hon och brorsan kom. Han var en av få som byggde legobilar med mig :-)!
Vår pappa måste ha haft ett gott öga till damer födda i april 1934; både min mamma och min brors mamma var födda i april just det årtalet.
Vila i frid!