Vi hade ett fint samtal igår, S och jag. Lugnt och sansat pratade vi om det som hänt. Ett samtal vi borde haft för länge sedan. Lätt att vara efterklok. Huvudsaken är att vi pratar och att vi är sams samt vänner. Jag tycker även tonen i messen är trevligare nu.
Nitton år är lång tid. Det har varit fantastiska år. Tills... den här svackan. Vad jag vet var det första svackan! Att den skulle vara så djup att vi inte kunde ta oss uppför utan fick kliva av i uppförsbacken... Ja det är som det är. Vi får gå vidare i livet som vänner.