Jaha... är det april eller oktober? Gråkallt och regnigt, vissa snöhögar finns dock fortfarande kvar här och där. Härligt att se vårblommor som krokus, narcisser och scilla mfl blomma! Lite småkyligt och rått inomhus. Förmiddagspromenaden är avklarad, påtåren ett minne blott så det är kanske dags att göra någon nytta? Det är ju färdigfejat i alla fall. Men som hemmafru finns det alltid sysslor att utföra: tvätt som ska vikas, tvätt som ska tvättas, diskmaskinen ska tömmas respektive fyllas och sättas på. Fiskarna ska ha mat. Dotra ska utfodras, maken ska ha matlåda.... Ingen risk att vara sysslolös. 

Det är åtminstone EN dag närmare helgen då vi ska ha familje- och släktmiddag för dottern som fyller år. Känns inte som att det var elva år sedan hon kom till världen, en kylig och regnig aprilmorgon. Elva år! Nej, så mycket kan hon inte fylla..! Jo, det är just det hon gör. Min lilla tös börjar bli stor. 

Jag tror jag fixar en tretår och samlar mental styrka till dagens sysslor. Eller så lägger jag mig i soffan en stund under en filt. Jag ska ju träna också... nåja, var sak har sin tid   !

En lugn morgon för en gångs skull ;-)! Inget tjafs eller gnäll utan allt flöt på. Dotra sade till när hon ansåg att det var dags att snöra på sig skorna för att ta sig till skolan. Hon är framme på skolan och jag har avverkat en liten promenad på 1,3 km. Nu avnjuter jag påtåren.

Städningen blev inte klar igår, jo badrummet gjorde jag klart men resten stannade av då vi hjälpte dotra med hennes rum. Vi storstädade: packade ned böcker hon inte läser och hon fick rensa bland sitt papper & annat jox och jag dammade hennes bokhylla och prylhylla - de sistnämnda har hon inte dammat på flera år. Ett tag var hon jättenoga med att damma prylhyllan och alla prylar som står där. Vi bäddade rent åt henne. Jag alltså men hon valde sängkläderna. 

Det är väl dags att göra lite nytta? Eller ska jag träna först? Får ta en tretår och fundera på saken.

Härligt med fredag! Dricker morgonkaffet i lugn och ro. Då får dotra ett smärre utbrott; hon hittar inte läxorna som hon ska lämna in idag. De låg på skrivbordet igår kväll. En fråga som jag dock inte ställde: hittar du läxorna bättre om du sitter och surar/gråter i soffan? Hon hittade dem på köksbordet. Nej, hon hade inte lagt dem där. Jag har absolut inte rört dem! 

Jag passar på att ta en uppfriskande promenad i duggregnet genom att följa dotra till bussen. Väl hemma är det dags för påtår och så köra träningsprogrammet. Sedan får jag väl försöka fixa dammsugsslangen på egen hand (bra kvinna reder sig själv   ). Som hemmafru finns det alltid arbete, ingen risk att vara sysslolös.

Vad vore dagen utan morgonkaffe? En katastrof, förmodligen. Dagens första kopp/mugg kaffe är lika uppfriskande som ett lätt sommarregn efter en stekhet dag eller en rask promenad i minusgrader.

Utan kaffe fungerar inte min hjärna. 

Kom just att tänka på; idag är det tio månader sedan vi satt i bilen mot Paris. Jag blev förälskad i Paris redan när maken och jag var där på bröllopsresa för två år sedan. Trevliga människor och god mat. Jag vet att fransmännen har ett illasinnat rykte om att vara otrevliga och snorkiga. Så var inte fallet. Vi mötte inga otrevliga fransmän i somras heller. Tvärtom, de är mycket trevliga och hjälpsamma. Jo, jag behärskar franska språket men föredrar engelska eftersom franska är svårt och jag har ingen att prata med här hemma. Inga problem att så att säga prata franglais. Jag och dotra fick hjälp att bära upp väskorna på hotellrummet av ena portiern medan den andra visade maken vägen till garaget. Hotellets garage var för litet för bilen.

Jag får sluta ögonen och drömma mig tillbaka till ett café i Paris där jag avnjuter morgonkaffet, en rykande het café au lait......

Varför måste vi vara stöpta i samma form för att bli accepterade? Jag är definitivt inte som alla andra! Och det är jag stolt över! Jag skiljer mig från mängden och har ofta fått höra att det inte går att prata med mig, blivit utstött, det har pratats om mig som om jag inte vore närvarande - för att nämna ett par exempel. 

Det sticker i ögonen att jag är hemmafru. Någon frågade vad det var för lyx. Lyx? Det är ingen lyx; krävs en del uppoffringar. Denna Någon ansåg att det inte gick för sig och skulle höra efter med chefen om jag inte kunde få jobb på Någons arbetsplats. Vems är valet? Inte Någons i alla fall.

Jag borde sminka mig oftare eftersom jag är så fin när jag sminkar mig. Jaha, sminka mig för att städa och laga mat? Nja. Och jag börjar bli fin i och med viktminskningen. Börjar... Är jag inte alltid fin? Jag som person har inte förändrats med viktökningen.

Det pratas om att långt hår på mogna kvinnor är patetiskt. Om jag nu vill ha mitt långa hår så har jag det! Det är mitt beslut. Jag har alltid velat ha långt hår. Faktum är att jag hade långt hår när jag gick i mellanstadiet men blev tvingad att klippa mig.

Min musiksmak passar visst inte heller in och vissa kan inte acceptera att jag inte gillar till exempel Gyllene Tider. Jag tycker vi alla borde acceptera och respektera varandra för den vi är, inte tala om HUR vi bör vara. Livet är alldeles för kort för att haka upp sig på småsaker.

Det är inte undra på att kroppskomplexen går längre ned i åldrarna; storlekarna blir mindre - L är M till exempel - och alla fotomodeller och artister är trådsmala. Jag blir frustrerad när min snart 11 åriga dotter klagar över att hon är tjock. Hon har lite hull men hon växer ju! Dotra väger precis lagom mycket i förhållande till sin längd. Till skillnad mot mig!

Det spelar ju ingen roll vad jag säger; jag håller på att ta bort överflödiga kilon. Hon tycker jag är lagom. Allt är relativt.

Jag har gått ned 18 kg på egen hand med förändrade kostvanor och mer motion. Jo, lite duktig var jag nog men det kom en följdfråga: hur många kilon till jag skulle banta bort. Men vänta... jag bantar inte; jag tar bort överflödiga kilon. Jag går ned precis hur många kilon jag vill. Min business helt enkelt. 

Varför ska andra ha ont av att jag lade på mig en massa kilon? Min kropp, ingen annans! Jag slutade röka - och det var tjat från ett visst håll om hur farligt det var och så vidare - och blev sjuk, köpte bil och TJOFF så smög sig de där extra kilona in under huden. Det är inte många som har förståelse för sjukdomar som inte syns. Högt blodtryck är inte att leka med och jag får inte ge mer än 100% när jag motionerar, jag måste bygga upp kondisen långsamt men det är tydligen svårt att förstå! 

Vägen från sjuksängen och hit har varit tuff med täta blodtryckskontroller och diverse blodprover i tid och otid. Alla vill veta varför jag hade så högt och varför jag inte märkte något. Varför? Jag har förmodligen levt med ett förhöjt BT under många, många år och när mamma dog hastigt sköt det i höjden. När blodtrycket är förhöjt brukar det visa sig genom bland annat huvudvärk men det hade inte jag. Inte heller var jag yr. 

Strunt samma, det är som det är och jag får göra det bästa av det! Jag lever och det är jag tacksam för!