Då har det äntligen skett! Det som vi har väntat på så länge. Vår otur har vänt.

För ett par veckor sedan var vi på husvisning och vi blev förtjusta alla tre. Jag sade till   maken att ansöka om lån. Sagt och gjort, han mailade sin bank - det var f ö en söndag - och ett par timmar senare hade han ett missat samtal. Han ringde upp, det var banken som ringde. Vi fick ett muntligt lånelöfte. Hoppet började spira men ändå vågade vi inte hoppas alltför mycket, vi har ju blivit besvikna förr. Han ansökte om de resterande 15 % hos annan långivare. Det tog ett par dagar innan alla lånelöften blev klara. Nu fanns det ett bud på huset redan, ett riktigt skambud egentligen. Vi lade in ett bud. Inte ett ljud från mäklaren. På torsdags kvällen ringde   maken upp mäklaren och frågade hur läget låg till. Vårt bud accepterades inte av säljarna, budgivare 1 hade hoppat av och det fanns ett par till intresserade varav någon skulle titta på måndagen. Vi diskuterade en höjning innan han ringde upp mäklaren igen och antydde att det var vårt sista bud och att han ville ha ett svar från säljarna redan samma kväll. Telefonen var tyst. Inte ett mail kom in. Vi gick och lade oss med rejält stora fjärilar i våra magar. Skulle de nappa eller chansa på att få ett högre bud? Morgonen efter pratade   maken med mäklaren som påstod att säljarna övervägde vårt senaste bud.

På eftermiddagen, strax innan han skulle hoppa på tåget, ringde han och sade: Tjenare husägare Billefält! Jag förstod först inte vad han sade. I nästa andetag sade han: De tog budet.

Nu packas det för fullt! Lägenheten har förvandlats till ett riktigt kyffe. Men vad gör det? Det är ju bara under en begränsad tid.

Ja, då är det äntligen flytt.