Vilken dag! Eller i alla fall DEL av den. Jag är en erfarenhet rikare. Nåväl det hade kunnat vara värre. Det blir ju inte riktigt som planerat alla gånger. Men det är väl charmen med livet, antar jag. Hur kul vore det om varje dag var den andra lik...
Så vad hände då? Jo det var så här:
Bensinlampan lyste på instrumentpanelen. Ja det finns väl så det räcker in till sta'n? Lika bra att chansa. In i bilen och körde iväg. Ut på motorvägen. Ja men det funkar ju bra! Jippi! Kommer närmare sta'n. Men vad nu då? Pärlan svarar inte på gasen. Hastigheten sjunker. Snälla Pärlan håll ut! Men nej, det var bara att styra in till kanten; bilen rullade på ångorna. Soppatorsk. Bara vrida av tändningen, sätta på varningsblinkers. Varningstriangeln... i kyffet under hundburen. Men vilken tur; den låg bredvid buren. Ännu mer tur; reservdunken låg där också. Ut med den, låsa bilen och veckla ut triangeln medan apostlahästarna styrde kosan mot färdriktningen. Ställde ned den och vandrade tillbaka. Tog upp dunken och började gå. Just där och just då började jag skratta för mig själv. Jag kom att tänka på en scen ur Jönssonligan får guldfeber. När Vanheden (Ulf Brunnberg) går med en vält framför militärens pansarbil och fabulerar soppatorsk... Crazy jag vet men att gapa och svära hjälper ju knappast!
Jag hade väl gått 1 km så stannade en äldre kvinna och erbjöd skjuts till macken. Hon inte bara skjutsade mig; hon väntade medan jag fyllde dunken och körde mig tillbaka till stället hon plockade upp mig på. Medmänskligheten finns! Nåväl bara att traska tillbaka till Pärlan. Hoppas inte batteriet har tagit stryk...
Ställde ned dunken bredvid bilen och gå för att hämta triangeln. Sträckan tillbaka till bilen från triangeln var nog extra lång. Så kändes det i alla fall. Jag kunde tömma dunkens innehåll i bilen; voilá! Pärlan gick i gång utan problem!
Jag vet då ett som är säkert; reservdunken stannar i skuffen!