I dag var det lite segt att gå upp ur sängen; segare än vanligt faktiskt. Maken stängde av sitt larm, kröp ned under täcket och började dra lätta timmerstockar. Jodå jag kunde ha gjort likadant. Utan problem! Men det går ju inte för sig! Det är både buss och tåg mina kära familjemedlemmar ska åka med och de väntar inte på den som kommer sent. Dessutom lurar man sig själv genom att krypa ned i sängen; man blir inte piggare av det.
Det vara bara att klä på sig, gå en trappa ned och fixa tevatten samt koka ägg. Att väcka dottern på morgnarna är ett kapitel för sig. Hon somnar om innan jag hinner lämna rummet. Jag är jobbig och tjatig. Men om hon går upp slipper jag ju springa upp och ned som en chipskodd räv och tjata! Frukosten är ett annat kapitel. Det är inte gott, varför måste hon äta frukost, andra äter inte frukost hemma osv osv. Bara att stå på sig och vara konsekvent; frukost äter man hemma!
Hon kan inte vara med på idrotten pga halsont. Bara att skriva intyg. Det ligger kvar på bordet.
Nu är det bara 1,5 vecka kvar till sportlovet!