Igår när jag satt vid datorn hördes ett förfärligt kacklande från hönsgården. Första tanken var att tuppen var ihärdigare än vanligt. Jag rusade ned och tittade ut genom köksfönstret. En rävunge i hönsgården! Bara att hoppa i tofflorna och springa ut. Piasavan tog jag i farten. Jag rusade mot hönsgården och tjoade. Rävungen hade en höna i käften och var på väg in i hönshuset. Jag tjoade och dunkade piasavan i stolpen till staketet. Rävungen släppte hönan och ålade under staketet. Alla fjäderfän sprang in i hönshuset, även den hönan som attackerats. Rävungen tassade bakom hönshuset och försvann först när jag gick till hörnan för att resa och stötta upp skivan som maken ställt där. Jag lade även några stenar av modell större på båda sidor om skivan. Vet inte om det hjälper att spika fast skivan i stolpen då gruset är extremt löst där. Något måste göras. Det är andra rävbesöket i hönsgården på bara en månad, tror jag.
Vi kan nog skatta oss lyckliga över att det var en rävunge och inte ett vuxet djur. Ett vuxet djur hade dödat hela den lilla besättningen av fjäderfän.
För en stund sedan såg jag bara tre höns ute med tuppen. Vred nedplattan så kaffet inte skulle koka över och gick ut. Jag stålsatte mig och gick in i hönshuset. Den fjärde hönan satt uppflugen på sittpinnarna, hon törs inte gå ut. Stackaren!
Nu måste man kolla till hönsgården lite extra.
Jag hatar inte räven för att den attackerade hönan. Det är ju dess instinkt. Vi inkräktar på djurens habitat och då får man räkna med ett och annat. Det blir ju vår uppgift att se över stängslet så fjäderfäna skyddas mot bland annat räv.