Ja, då väntar jag väl då... Lite pirrigt är det. Men egentligen; varför ska DET vara pirrigt? Passar det inte ja, då får jag helt enkelt leta vidare. Men jag vet ju hur "kul" det är att halka tillbaka på ruta ETT - väldigt frustrerande!

Jag har mejlat en sammanfattning och en presentation av mig själv till ett förlag. Bara att vänta på respons. Eller eventuell respons. Att skicka en sammanfattning eller ett manus till ett förlag går nästan hand i hand med när man ansöker om anställning; man blir kontaktad vid intresse! Vissa förlag skickar ett mejl: tack för ditt manus/din sammanfattning men på grund av bla bla bla kan vi i nuläget inte ge ut din bok. Medan andra inte hör av sig alls förrän jag har skickat mejl och frågat vad som hänt med manuset jag skickade. DÅ kom dialogen. En dialog där mottagaren (förlaget) försökte köra över mig och ändrade titeln när "kontraktet" kom. Ett kontrakt som visade sig vara rena rånet. Jag meddelade mitt nej tack och svaret kom: tack för visat intresse, välkommen åter  .

Det känns nästan lika pirrigt som en VM-final i ishockey; Sverige - Finland  !

  Den som påstår att livet på landet är enahanda, tråkigt eller nördigt bör nog tänka om... Det händer saker här ute i skogen också  , bara lite mindre våldsamt än i staden - beroende VEM som utsätts förstås.

Igår när jag gjorde i ordning   dotterns matsäck hörde jag ett jäkla liv från hönsgården. Jag tittade ut genom ena köksfönstret; fjäderfäna sprang och försökte fly genom stängslet. På andra sidan, den sida som vetter mot skogen, flaxade en ganska stor rovfågel på backen och stack in huvudet så långt det gick. Jag sprang ut och sjasade bort den. De stackars   hönsen var skräckslagna och sprang i panik. En låg på backen - död. Trodde jag. Men när jag lyfte upp henne (det är dotras och min favvo) flaxade hon - Gud ske lov - i väg. Sedan hade jag att göra för att få in dem! Den allra sista, en tupp är jag övertygad om, envisades med att vara kvar. Men när han insåg att han var solo i hönsgården flaxade han in.

  När jag skulle släppa ut dem nu på morgonen satt ett litet grått äckel på fodertunnan. En mus som inte var särskilt rädd, trots mitt utrop av ÄÄÄÄÄÄH! Den hade inte bråttom i väg utan masade sig långsamt bortåt - inte åt mitt håll som tur var.   Maken har sett den (han är övertygad om att det är samma) flera gånger.

Ja, så var påtåren   ett minne blott... dags att börja göra nytta; det blev ju inte så mycket i går då jag fick huvudvärk. Och DET var länge sedan jag hade! Jag har inte haft ont i huvudet (förutom i somras då det var så varmt och jag hade vätskebrist) sedan senaste migränattacken strax innan eller strax efter min 40 års dag.