I dag var det lite segt att gå upp ur sängen; segare än vanligt faktiskt. Maken stängde av sitt larm, kröp ned under täcket och började dra lätta timmerstockar. Jodå jag kunde ha gjort likadant. Utan problem! Men det går ju inte för sig! Det är både buss och tåg mina kära familjemedlemmar ska åka med och de väntar inte på den som kommer sent. Dessutom lurar man sig själv genom att krypa ned i sängen; man blir inte piggare av det.
Det vara bara att klä på sig, gå en trappa ned och fixa tevatten samt koka ägg. Att väcka dottern på morgnarna är ett kapitel för sig. Hon somnar om innan jag hinner lämna rummet. Jag är jobbig och tjatig. Men om hon går upp slipper jag ju springa upp och ned som en chipskodd räv och tjata! Frukosten är ett annat kapitel. Det är inte gott, varför måste hon äta frukost, andra äter inte frukost hemma osv osv. Bara att stå på sig och vara konsekvent; frukost äter man hemma!
Hon kan inte vara med på idrotten pga halsont. Bara att skriva intyg. Det ligger kvar på bordet.
Nu är det bara 1,5 vecka kvar till sportlovet!

I lördags var det party hemma hos oss. En årlig företeelse eftersom jag fyller år i början på februari. Det var både gamla vänner och nya vänner samt äldsta systern och svågern. Syster nummer 2 var nyopererad och kunde därför inte närvara.
En av mina barndomsvänner med ny kärlek kom. Hennes nya är en kille jag hängde mycket med i tonåren; vi hade inte setts på nästan 30 år! Ja, åren går... Och en annan av mina vänner visade upp sin kärlek; en supertrevlig kille! Båda mina tjejkompisar strålade!
Jag bjöd in våra grannar; jag hoppas de inte blev skrämda av galningarna som headbangade ;-)! Min dotter tyckte jag var pinsam medan den andra som headbangade var rolig! Och hennes dotter tyckte likadant om sin mamma (pinsam) och mig (rolig). Ja se tonåringar...
Summan av kardemumman; det var roligt och trevligt!
Hemmagjorda smörgåstårtor och snittar bjöds det på.

Jösses! Tisdag... Tjosmisk! Det var DEN helgen.
Måndagen flög förbi. Annars brukar måndagar vara lite småsega, tycker jag.
Bara att börja jobba sig mot helgen då. Snart sportlov! Då är maken ledig ett par dagar också. Man får vara glad för det lilla :-)! Han längtar efter pension. Tyvärr är det ju några år kvar.
Ja, tisdag... Segt i morse, något segare än vanligt faktiskt. Vi låg nog kvar 10 minuter i sängen efter klockan vrålat. Dottern kom upp efter 6. Tonårsslö ;-)!
Vovven och jag tar vår förmiddagspromenad efter hon har vilat frukost. Igår gick vi sammanlagt över 6 km. Hoppas vädret blir lika underbart i dag som igår på förmiddagen; strålande sol och vårfläktar.
Sedan får vi se vad tisdagen erbjuder!

Vilken dag! Eller i alla fall DEL av den. Jag är en erfarenhet rikare. Nåväl det hade kunnat vara värre. Det blir ju inte riktigt som planerat alla gånger. Men det är väl charmen med livet, antar jag. Hur kul vore det om varje dag var den andra lik...
Så vad hände då? Jo det var så här:
Bensinlampan lyste på instrumentpanelen. Ja det finns väl så det räcker in till sta'n? Lika bra att chansa. In i bilen och körde iväg. Ut på motorvägen. Ja men det funkar ju bra! Jippi! Kommer närmare sta'n. Men vad nu då? Pärlan svarar inte på gasen. Hastigheten sjunker. Snälla Pärlan håll ut! Men nej, det var bara att styra in till kanten; bilen rullade på ångorna. Soppatorsk. Bara vrida av tändningen, sätta på varningsblinkers. Varningstriangeln... i kyffet under hundburen. Men vilken tur; den låg bredvid buren. Ännu mer tur; reservdunken låg där också. Ut med den, låsa bilen och veckla ut triangeln medan apostlahästarna styrde kosan mot färdriktningen. Ställde ned den och vandrade tillbaka. Tog upp dunken och började gå. Just där och just då började jag skratta för mig själv. Jag kom att tänka på en scen ur Jönssonligan får guldfeber. När Vanheden (Ulf Brunnberg) går med en vält framför militärens pansarbil och fabulerar soppatorsk... Crazy jag vet men att gapa och svära hjälper ju knappast!
Jag hade väl gått 1 km så stannade en äldre kvinna och erbjöd skjuts till macken. Hon inte bara skjutsade mig; hon väntade medan jag fyllde dunken och körde mig tillbaka till stället hon plockade upp mig på. Medmänskligheten finns! Nåväl bara att traska tillbaka till Pärlan. Hoppas inte batteriet har tagit stryk...
Ställde ned dunken bredvid bilen och gå för att hämta triangeln. Sträckan tillbaka till bilen från triangeln var nog extra lång. Så kändes det i alla fall. Jag kunde tömma dunkens innehåll i bilen; voilá! Pärlan gick i gång utan problem!
Jag vet då ett som är säkert; reservdunken stannar i skuffen!

Det blåser rakt genom kåken! Åtminstone känns det så. Fönstren släpper genom vindpustarna. Inget träd över vägen på morgonen i alla fall.
Får se hur lång promenad det blir... I värsta fall får det bli flera men kortare sträckor.
Eros har slutat tjata om utgång. Han satte sig vid ytterdörren när jag gick upp bid 5-tiden. Nu sitter han och tittar ut genom fönstret; det är roligt att titta på löv med mera som flyger iväg med vindarna.
Athena ligger väl på en stol. Alternativt är hon kvar på övervåningen.
Midna sover frukost på soffan. Hon måste vila magen en stund innan promenad.
Själv har jag just druckit påtår. Funderar på att göra en tretår.

Athena låg på ryggstödet till soffan och tittade intresserat ut genom fönstret. Lät det inte som om hönsen kacklade precis utanför? Men det fanns inga höns när jag tittade. Fast vad får jag se genom köksfönstret? Två rymlingar! Hönsmarorna hade hittat ett ställe att ta sig ut ur hönsgården. Ett tappert men misslyckat försök att få in dem. Jag öppnade "grinden". Sedan dröjde det inte länge förrän hela hönsskocken glatt struttade omkring på gräsmattan - tillsammans med rymlingarna.
De fick traska omkring ett par timmar, sedan mutade jag in dem med skulor som vi sparat. Då kunde Midna och jag stänga in dem innan vår eftermiddagspromenad. Ja just det... de hade ju stuckit ut när vi skulle stänga om dem. Ena tuppen flög på henne, ett par gånger flaxade han vid hennes ansikte. Hon trodde han ville leka så det blev ingen längre promenad. Tur att han inte anföll med näbbar och klor!
Jag stängde om dem när Midna var inne efter promenaden.