I förrgår kväll slog det om och blev väldigt kyligt; - 18,5. Maken och jag bestämde att vi skulle turas om att hålla eldarna vid liv under natten. Jag tog första vakten á tre timmar. Alarmet ställdes på 30 minuter i fall jag skulle somna på passet. Jag sov säkert 20 minuter av de 30. In med ved, ställa alarmet, sova, väckt av en vrålande klocka, in med ved osv. När mina tre timmar var över kom maken ned. Å så skönt att få sova tre timmar i sträck! Men de gick ju lika snabbt som att knäppa med fingrarna. Då tog jag över och lät maken sova någon dryg timme.
Igår förmiddag frös vattnet. Maken hämtade in snö i stora kastruller som fick smälta på vedspisen. Då kunde vi i alla fall spola toaletten och ge hunden och katterna vatten vid behov. Vi fick hämta vatten hos min ena syster. De lånade ut en värmefläkt som maken ställde i husgrunden där han gissar att isproppen sitter. På eftermiddagen åkte vi dit igen så dottern fick duscha. Medan hon tvagade sig passade maken på att komphandla och köpa pizza; för att spara tid så inte eldarna skulle slockna. Han messade när han var klar på pizzerian, dottern och jag hann precis utanför dörren så kom han. Bara att åka hem och peta in en pinne i brasan, packa upp och äta!
Som tur var har temperaturen sjunkit ned mot nollan! När vi åkte från syrran var det rena rama värmeböljan; bara 10, 12 minus!
Nu på morgonen var det riktigt varmt: sex minus!
Men vad hjälper det att mildare väder har kommit in? Så länge det är minusgrader sitter isproppen där den sitter... I dag får jag be systra mi vackert; vi behöver tvätta...
Livet på landet är inte enbart en dans på rosor men jag längtar inte tillbaka till lägenhet i stan! Lite får man offra för att få ha sitt egna hus på vischan; bekvämlighet t ex! Jag bor hellre här ute in the middle of nowhere och står utan vatten än bor i stan med all bekvämlighet och buller, gap, skrik m m. Här kan jag gå ut näck om jag vill! Inte på vintern dock :-)!