Äntligen! Nu så! Det var inte en dag för tidigt! Så där ja! Kylen/frysen fungerar igen! Reparatören/teknikern kom med ett nytt kretskort. Först hade de fått fel grej. Sedan var det restnoterat från leverantören. Det var 14 dagar sedan. Igår hade han ringt och pratat in på mitt mobilsvar.   Maken ringde honom under förmiddagen och meddelade mig att mellan 10 och 14 skulle han - reparatören/teknikern - komma och fixa kylen/frysen.

Nu väntar jag på att det ska bli kallt så jag kan hämta kyl- och frysvarorna från husvagnen. Men åh, så skönt att det fungerar igen!   

För ett år sedan miste jag min stora förebild; min morbror. Det är tack vare honom som jag vågar vara mig själv; har alltid varit och kommer alltid att vara det. Han var verkligen inte som andra och tack vare honom så vågade jag det också. Jag har ofta fått höra att jag är "kärringen mot strömmen" och "alla andra tycker så och det är bara du som inte tycker så". Men än sen då? Jag är jag.

Morbror var en härlig person. Han eskorterade mig till altaret där min stilige fästman stod och väntade. Innan vi gick in i kyrkan spexade morbror och frågade halvt på allvar, halvt på skämt vad min mor skulle säga om hon såg honom. Men när kyrkklockorna började ljuda blev han professionell och vi gick in till tonerna av Verdi, Triumfmarschen ur Aida som spelades så vackert av kantorn. Han lämnade över mig högtidligt utan att för den sakens skull överdriva.

Kort och gott, han fattas mig!

Och i övermorgon är det 4,5 år sedan mamma hastigt rycktes bort. Fortfarande kan jag komma på mig själv med att jag ska ringa henne eller funderar på vad hon tycker om det eller det.

Ja, livet kan ändras fort; tur att man ingenting vet om morgondagen!

  Morbror eskorterar mig fram till altaret 16/5 2009