Då är de snart helg - skönt! Vi tjuvstartar lite;   maken arbetar hemifrån i morgon så då får vi sovmorgon! Skönt! En hel timme extra i  !

Å jag vill fortsätta baka... i morgon alltså! Vi får snart stuva om i frysen så allt får plats  ! En god vän föreslog att jag skulle öppna kondis. Ja, om jag hade råd så skulle en av mina drömmar slå in! Det är ju inte gratis och dessutom en tuff bransch; jag skulle inte vara direkt ensam på marknaden i så fall. Men drömma är gratis, har jag hört...

Nehe, nu tar jag helg från bloggen - tror jag  ! Man vet aldrig....

  97 muffins! Jag är faktiskt nöjd, trots att jag lackade ur och nästan, men bara nästan, slängde ut första plåten till hönsen! Muffinsformarna av ett billigare märke höll inte formen; smeten rann ut och de bakades ihop. Men jag lugnade ned mig; provsmakade en till   och den var riktigt god! 95 äppelmuffins ska in i frysen; jag smakade en och   maken ska få en i kväll. Jag undrar vad jag ska göra med dessa bakverk; ingen av oss är storkonsumenter av kaffebröd. Nåväl, de blir ju inte förstörda i första taget  !

Katten tycker att jag är tråkig fortfarande; medan jag bakade låg hon på mattan framför vedspisen och sov. Nu sitter hon i fönstret med ryggen åt mig och visar med kroppsspråket att ja, "mamma" finns men det är mer spännande att titta ut.

  Undrar om de sista är så pass svala att de går att förpacka?

  Några muffins fastnade på bild  !

  Det var värst vad det var dimmigt! Eller var det ögonen som var suddiga? Nä, dimma... Älvorna dansar fortfarande.

Det var lite tjockt på vissa ställen på vägen till bussen. Och det tjocknade på medan vi väntade vid hållplatsen; jag såg knappt något alls! Jag såg inte om det kom någon bil; tur att vägen är bred och att    är pigg   . Men skylten vid avfarten in på "vår" väg syntes knappt.

Fjäderfäna stod nästan på rad i hönshuset när jag kom in. De hade nästan flaxat ut allihop innan jag klivit ut ur huset.

Nu har jag druckit upp   nr två; dags att sätta fart! Det står muffinsbak på schemat i dag.   

  Ja, då väntar jag väl då... Lite pirrigt är det. Men egentligen; varför ska DET vara pirrigt? Passar det inte ja, då får jag helt enkelt leta vidare. Men jag vet ju hur "kul" det är att halka tillbaka på ruta ETT - väldigt frustrerande!

Jag har mejlat en sammanfattning och en presentation av mig själv till ett förlag. Bara att vänta på respons. Eller eventuell respons. Att skicka en sammanfattning eller ett manus till ett förlag går nästan hand i hand med när man ansöker om anställning; man blir kontaktad vid intresse! Vissa förlag skickar ett mejl: tack för ditt manus/din sammanfattning men på grund av bla bla bla kan vi i nuläget inte ge ut din bok. Medan andra inte hör av sig alls förrän jag har skickat mejl och frågat vad som hänt med manuset jag skickade. DÅ kom dialogen. En dialog där mottagaren (förlaget) försökte köra över mig och ändrade titeln när "kontraktet" kom. Ett kontrakt som visade sig vara rena rånet. Jag meddelade mitt nej tack och svaret kom: tack för visat intresse, välkommen åter  .

Det känns nästan lika pirrigt som en VM-final i ishockey; Sverige - Finland  !

  Den som påstår att livet på landet är enahanda, tråkigt eller nördigt bör nog tänka om... Det händer saker här ute i skogen också  , bara lite mindre våldsamt än i staden - beroende VEM som utsätts förstås.

Igår när jag gjorde i ordning   dotterns matsäck hörde jag ett jäkla liv från hönsgården. Jag tittade ut genom ena köksfönstret; fjäderfäna sprang och försökte fly genom stängslet. På andra sidan, den sida som vetter mot skogen, flaxade en ganska stor rovfågel på backen och stack in huvudet så långt det gick. Jag sprang ut och sjasade bort den. De stackars   hönsen var skräckslagna och sprang i panik. En låg på backen - död. Trodde jag. Men när jag lyfte upp henne (det är dotras och min favvo) flaxade hon - Gud ske lov - i väg. Sedan hade jag att göra för att få in dem! Den allra sista, en tupp är jag övertygad om, envisades med att vara kvar. Men när han insåg att han var solo i hönsgården flaxade han in.

  När jag skulle släppa ut dem nu på morgonen satt ett litet grått äckel på fodertunnan. En mus som inte var särskilt rädd, trots mitt utrop av ÄÄÄÄÄÄH! Den hade inte bråttom i väg utan masade sig långsamt bortåt - inte åt mitt håll som tur var.   Maken har sett den (han är övertygad om att det är samma) flera gånger.

Ja, så var påtåren   ett minne blott... dags att börja göra nytta; det blev ju inte så mycket i går då jag fick huvudvärk. Och DET var länge sedan jag hade! Jag har inte haft ont i huvudet (förutom i somras då det var så varmt och jag hade vätskebrist) sedan senaste migränattacken strax innan eller strax efter min 40 års dag.

...   om jag håller på att bli frisk:   börjar smaka riktigt gott; tretåren i muggen.

...   om jag ska dammsuga och moppa; nu eller SEN.

...   om jag ska göra muffinssmet idag eller imorgon.

...   om jag vågar cykla, bara lite, med tanke på att förkylningen inte är helt väck.

...   makens matlåda; ta en färdig från frysen eller laga korvstroganoff.

...   om jag ska lägga mig och mysa med Athena.

Det blir nog lite av varje   fast fördelat på den tid som är kvar av eftermiddagen. Jag ska börja hänga upp tvätten; maskin nr två är klar!

   Ja, jag utbildade inte mig till bagare och konditor för inte... Har bakat en ljuvligt doftande sockerkaka med smak av äpple och kanel samt en touch av kardemumma! Jag var ju bara tvungen att göra det  ! Baka alltså... Nej då, inte tvungen... Jag tycker ju att det är roligt.   Makens kollegor brukar uppskatta när jag skickar med honom diverse bakverk. Själv är jag ju inte så förtjust i kaffebröd. Eller så åker den in i frysen! Kan vara bra att ha   till  ! Miniäppelpajer finns det tre uppsättningar av i frysen. Jag får se hur det blir... frysen eller   maken och hans kollegor...

  Nä usch och fy för de åskådare som skräpade ned i lördags! Det var rally och "vår" väg var en av delsträckorna. Jag har plockat burkar vid infarten. Starkölsburkar! Det hör väl ändå inte ihop med biltävlingar? Inte ens som åskådare, tycker jag. Ska det vara så svårt att ta med sig skräpet? Det går visst väldigt bra att släpa omkring på fulla förpackningar men när de är tomma verkar de tyngre och skrymmande! Nåja, dottern blir ju glad; panten går oavkortat till klasskassan! Inget ont som har något gott med sig... Fast min kasse räckte inte till, jag ska plocka mer i eftermiddag. Det ska inte ligga där och skräpa; bättre att ta sitt ansvar och göra en miljöinsats! Får jag (läs: klassen) valuta för det så är det bara plus i kanten. Människan måste skärpa sig; sluta skräpa ned och förstöra - annars säger Moder Jord tack och hej.